Terapeuten har precis fått ett dokument som han läser. Hans klient går in i rummet, ser nervös ut men försöker skoja och verka cool.
”Vad står där? Att Will har svårt med anknytningsmönster? Rädd för att bli övergiven?” frågar han och skrattar lite, fast lyckas inte dölja att han är spänd.
Terapeuten tittar lite sorgset på Will.
”Är det därför jag bröt med min flickvän?” frågar Will lite nonchalant.
”Jag visste inte att du hade gjort det. Vill du prata om det?” säger terapeuten med medkänsla i rösten.
Will tittar åt sidan och säger tyst ”Nej”
Terapeuten rör sig försiktigt fram mot Will.
”Will, vill du se det här?” säger han och håller fram dokumentet. ”All den skiten som står här, det är inte ditt fel”.
”Jag vet” säger Will och tittar ner i golvet.
”Titta på mig. Det är inte ditt fel” fortsätter terapeuten och rör sig långsamt lite närmare Will.
Will gör en grimas som att det kvittar men säger inget.
”Det är inte ditt fel” säger terapeuten igen.
Will tittar lite frågande på honom. ”Jag vet”
”Nä, nä… det gör du inte. Det är inte ditt fel” säger terapeuten med eftertryck och står nu alldeles framför Will.
Will reser sig och ser med en blandning av skräck och förvåning på terapeuten som nu nästan föser Will framför sig.
”Det är inte ditt fel” upprepar terapeuten lågt flera gånger.
”Don´t fuck with me” säger Will häftigt och puttar till terapeuten, skjuter honom ifrån sig. Man ser att han är skakad.
”Det är inte ditt fel” fortsätter terapeuten.
Till slut kan den försvarsmur Will skapat mot sin sorg inte stå emot längre, han tar sig för ansiktet och bryter ihop i tårar. Han faller i terapeutens armar och bara gråter högljutt.
Scenen är från filmen Good Will Hunting. Jag ska nämna att i filmen framgår också att Will utsatts för våld i nära relation, något jag sluppit. Terapeuten spelas av Robin Williams och Will av Matt Damon. Denna scen får mig att gråta. Har ni inte sett filmen kan jag starkt rekommendera den.
Jag hade önskat att någon också kunde sagt till mig när jag var ung att det är inte ditt fel. Det är inte mitt fel att jag haft svårt med relationer. Det är inte mitt fel att jag blivit förälskad upp över öronen och sen velat ha allt på en gång, allt allt allt. Och sen upplevt hur detta allt istället gått upp i rök och jag bara önskat mig bort från allt, snabbt. Det är inte mitt fel att jag återkommande varit deprimerad, så deprimerad att jag inte orkat leva. Livet har varit många gånger varit svårt att uthärda och enda lösningen jag sett var att planera att försvinna från tillvaron. Gång på gång, dessa planer att upphöra att existera, för att allt var för jobbigt.
Det är inte mitt fel att jag haft så oerhört svårt att stå ut med auktoriteter, människor som försökt bossa mig runt, utan att ha några kvalifikationer för det. Vilket gjort att jag haft problem med att anpassa mig vilket lett till ständiga uppbrott. Det är inte mitt fel att jag alltid haft dåligt självförtroende, inte sett mitt värde, inte kunnat ta emot de positiva signaler som funnits.
Det är inte mitt fel, det är min diagnos fel. EIPS är inte mitt fel. Ingen diagnos är någons fel. I skapelsens lotteri är det några som drar en nitlott. Jag menar inte att jag själv är helt utan ansvar. När jag fått insikt i min diagnos och lärt mig tecknen på mina svårigheter har jag ansvar för att hitta strategier som kan underlätta tillvaron. Jag har ansvar för att undvika saker som kan trigga och fördjupa problemen som alkohol och droger.
Men trots att jag gör så gott jag kan är det lätt att bli ensam med sina dysfunktionaliteter. Lätt att se sig själv som skadad på något sätt och inte vara ”som man ska” och inte förstå att det är inte mitt fel. Jag önskar det fanns några som kunde hjälpa alla som känner sig fel, som hjälper dom förstå att så är det inte. Det är inte ditt fel.