Att sova och sova sen vakna efter 10-12 timmar och fortfarande var jag trött berodde på min utmattning. Jag hade så svårt att förstå att jag hade hamnat där.
Jag hade under en lång tid utsatts för extremt mycket stress. Hur jag än försökte fick jag inte ihop min vardag. Mina symtom kom smygande och jag ville inte se dem som en varning.
Ljudkänslighet, ljudkänslighet, tinnitus, nedstämd, gråtmild, ryckning i ena ögat, stickningar i fingrarna, stickningar i fötterna, glömska, förvirring, lättirriterad, huvudvärk, migrän mm var symptomen som kom.
Min kropp och huvud fungerade inte som den borde göra. Jag förstod inte hur viktigt det var med återhämtning för mig. Jag bara körde på.
Jag var så trött, virrig och glömsk, tappade ord, tappade tråden i ett samtal, glömmer människors namn, hade svårt att ta in information och att planera i flera led fungerade inte.
Men ändå fortsatte jag. För jag ville vara som alla andra. Jag skämdes över att det hade blivit så. Men en dag tog det ordentligt stopp. Det gick inte mer att streta emot. Jag var ordentligt utmattad.
Än idag efter 7 år kämpar jag. Det viktigaste jag lärt mig är att återhämta mig ordentligt. Att vila och sova är livsviktigt för mig. Får jag inte min återhämtning så fungerar jag inte.
Jag har ingen reservtank, utan jag kan plötsligt trilla ner i orkeslöshet och energibrist. Hela tiden tränar jag mig för att uppmärksamma mina symptom i tid. Men än kan jag inte få kroppen och hjärnan att signalera i tid. Det kommer på två sekunder. Otroligt jobbigt och frustrerande men jag har med tiden tillåtit mig att det är som det är.
Utmaningen och återhämtningen har blivit en del av mig.