Många gånger under den tiden i livet jag mådde som sämst, så sa jag ofta: -jag orkar inte mer, jag vill inte mer.
Under den perioden gjorde jag några allvarliga försök till att avsluta allt. Men blev alltid stoppad i sista sekunden. Eller så var det jag som ångrade mig och blev rädd. Då slutade det allt som oftast att jag ringde efter hjälp. Egentligen ville jag ju inte dö, men jag ville ju heller inte leva.
Men när känslorna blev för mycket, när jag inte kunde hantera känslorna som rusade inom mig så såg jag bara en utväg.
Den utvägen var att förgöra mig själv. Än idag kan jag minnas smaken av kolet som jag fick dricka. Det var fruktansvärt. Det var äckligt. Konsistensen på kolet gjorde att jag bara ville kräkas. En blandning av kol och vatten. Det var som att tugga på små små gruskorn när man fick det i munnen. Men just där och då i stunden orkade jag väl egentligen inte bry mig särskilt mycket. Det gjorde liksom för ont inombords. Efter varje försök blev jag inlagd inom slutenvården, och varje gång fick jag en ny medicin, lite bättre och lite starkare – ja det var väl det läkarna sa till mig.
”Ta det här pillret så ska du se att du snart mår bra.” Men bra, det mådde jag aldrig. Oavsett vad läkarna sa till mig. Allt fortsatte att rusa inom mig. Musiken var min enda tillflykt, att stoppa hörlurarna i öronen och stänga av omvärlden om så för en stund det gjorde mig lugn men också kanske lite trygg. Jag behövde inte längre höra allt runtomkring mig då. Och det som rusade inom mig blev något lugnare.
Nu när jag är äldre så förstår jag ju varför jag var som jag var. För nu har jag ju fått diagnosen ADHD.
När jag tänker tillbaka så förstår jag mer varför jag gjorde som jag gjorde, det var liksom mitt sätt att sätta stopp när det blev för mycket.
Jag minns ett tillfälle, när jag är hemma i min lägenhet, bodde då i Umeå. Smärtan och kriget inom mig blev helt enkelt för mycket. Just i den stunden skulle mitt boendestöd komma till mig. Men jag öppnade aldrig dörren. Drog ner alla mina persienner, släckte mina lysen. Jag hade bestämt mig. Kort därefter ringer det på dörren igen. Flera gånger. Slutligen hör jag en krasch, rutan till mitt vardagsrum gick i bitar och in rusar flera poliser. För att stoppa mig. Jag blev fruktansvärt ledsen men också arg. Hade dem inte kommit så hade jag lyckats den gången. För jag hade bestämt mig. Därefter placeras jag i baksätet i en polisbil och resan gick till psykiatrin. När vi väl kommer in på ett rum för att vänta på läkarna så frågar polisen mig om jag är lugn. Ja det är jag! Sedan gick en av poliserna ut. Där och då kände jag bara ”att nä va fan, det här är inte okej”. Jag plockar då fram en tändare för att tända eld på mig själv. Det blev så klart tumult och in kommer fler poliser samt även läkaren. Jag blir ivägskickad upp till avdelningen med handbojor och när jag väl kommer upp på avdelningen så sätter man extravak på mig. Jag fick alltså inte bli lämnad om så för en sekund. Livet kändes skit och jag var besviken. Fruktansvärt besviken.
Senare när jag har läst min journal om den händelsen så såg jag att läkaren då hade skrivit ”patienten sitter med en pinsam gråt”.
Hur det nu kan vara en pinsam gråt att vara ledsen för att man inte orkade mer.
Livet har inte alltid varit en dans på röda rosor, men en sak är säker; jag lever och jag är fruktansvärt tacksam för det! Tänk vad mycket jag hade gått miste om jag inte hade överlevt. För trots att jag inte såg någon utväg där och då så ser jag ljust på framtiden idag och har en väg framåt jag kan gå och vill följa.
Så om du möter någon, ge några vänliga ord, ge dem ditt leende – för tro mig det kan ändra hela ens dag. Du duger, du är viktig och du behövs!
Kärlek, Billie