När det gick upp för mig att min12 åriga dotter skadar sig själv och jag har beviset på detta rakt framför mina ögon var jag helt oförberedd på att detta kunde hända. För att skada sig själv var något som inte existerade i min värld. Ja min rädsla var enorm hur hanterar man detta? Hur skyddar man sitt barn så det inte händer igen? Kan man förhindra att det händer igen? Nej! helt ärligt i dag vet jag att man inte kan förhindra det hur mycket man än försöker. Äldsta dottern fortsatte med detta i många år. Efter några år får jag ett mardrömssamtal. En kompis till min yngsta dotter hennes mamma ringer upp mig och talar om att jag måste skynda mig hem för min dotter har skadat sig själv. Hon passar även på att ge mig några pikar för att jag inte har uppmärksammat hur dåligt min dotter mår. Att hon ansåg att jag var en dålig mamma var helt ojämförbart med vad jag ansåg om mig själv. Jag dömde mig själv mer än någon annan kunde döma mig. Jag är en dålig mamma. Jag har inte bara ett barn utan två som skadar sig själv. Och detta sker helt utan att jag märker något. Hur är detta ens möjligt, ja kan jo inte vara en sådan närvarande mamma som jag inbillat mig att jag var. Jag kan ju inte heller ha en så bra relation till mina döttrar som jag trodde jag hade. Jag ansåg att vi stod nära varandra och att de visste att de kunde berätta allting för mig. Men oj vad fel jag hade. Att mina älskade döttrar skadar sig själv väcker så många känslor hos mig. Jag är rädd, orolig väntar hela tiden på hur illa ska det vara denna gång eller nästa gång det händer. Jag försöker få bort allt som man kan skada sig på från deras närhet men även detta misslyckas jag med för de är påhittiga. Jag är övertygad om att priset som årets sämsta mamma är mitt. Jag känner mig väldigt ensam i detta, det känns som vården och jag inte har samma syn på hur allvarligt detta är. Jag upplever att de tar så lätt på det att de anser att jag är en hysterisk hönsmamma som oroar mig för mycket. Sedan har vi omgivningen våra närstående, vänner, skolpersonal, föräldrar till barnens vänner. Här känner jag hur man dömer mig för att jag inte gör tillräckligt, att jag är en dålig mamma. Men faktum är att jag dömer mig själv hårdare än någon annan kan döma mig. Det är så mycket skuld och skam i att ens barn mår så här dåligt.
Varför? Vad är det som gör att de skadar sig själv. Ja i vårt fall handlar det mycket om att ersätta den psykiska smärtan den som känns inuti en, som känns men inte syns. Med något mer synligt något som man kan ta på. Ett sår på armen eller benet är mer verkligt än en trasig själ. Fast med största sannolikhet så gör den trasiga själen mer ont än såret efter de skada sig gör. Det lindrar bara en kort stund. När vi stod där med barn nr 2 som skadade sig så tänkte jag att ja denna gång är jag inte helt oförberedd, nu vet jag mer och har strategier för att hantera detta bättre än vad jag gjorde med äldstas dottern. Helt enkelt bättre rustad för att hantera detta. Men ack vad jag bedrog mig själv. Det skulle visa sig att de två är helt olika och därför har de agerat väldigt olika. Det som hade funkat på barn nummer ett funkade inte alls på barn nummer två så här slängdes vi tillbaka till ruta ett, och behövde hitta nya strategier för att kunna hjälpa henne.
I dag är stora dottern helt skadefri och mår bättre än hon gjort någon gång tidigare i sitt liv. Lilla dottern mår bättre och skadar sig inte lika ofta längre det händer en och annan gång. Och jag som mamma då? Ja i dag är jag mer påläst än tidigare. Att skaffa mig mer kunskap har verkligen varit en nyckel till att minska min oro. I dag är jag inte lika dömande mot mig själv och lägger inte heller skulden på mig själv. Men jag kan inte förneka att jag likt en hök väldigt ofta letar efter tecken på om de skadar sig igen. När döttrarna märker att nu har mamma hökögonen på sig igen tycker de jag är skitjobbig. Men ja det är som det är och de får stå ut med att höken kommer fram ibland. Men jag jobbar mycket med att släppa på min rädsla och att inte bli hysterisk när det sker. Men ja vetskapen om att ens barn mår så dåligt att hen behöver skada sig själv den är inte kul och mycket svårhanterlig. Fast kunskap hjälper enormt. Så till er som befinner sig där jag befann mig för några år sedan mitt råd till er; läs på och skaffa kunskap. Det hjälper.