Att vara mamma till tre fantastiska söner, mina guldklimpar
Det finns en kärlek som inte riktigt går att sätta ord på. Den bara finns där, djupt rotad, starkare än allt annat. Att få vara mamma till mina tre söner är just det, livets största gåva.
Mina pojkar. Mina allt.
Att få följa dem genom livet, att se dem växa upp till stora, fina människor… det är inte något jag tar för givet. Livet har lärt mig att inget är självklart. Varje steg de tar, varje dröm de formar, varje skratt vi delar. Det är ögonblick jag bär med mig med en ödmjukhet och tacksamhet som är svår att beskriva.
De har varit med om så mycket. Inte minst min egen resa genom en djup depression. Det är inget barn ska behöva uppleva, men ändå stod de där. På sitt sätt. Med sin närvaro, sin kärlek, sin styrka. Och kanske var det just där, mitt i det svåraste, som vi också byggde något av det starkaste vi har idag.
Jag bär dem alltid med mig. Inte bara i hjärtat, utan också på min kropp. Tre fjärilar på min vänstra arm. en för varje son. Symboler för liv, förändring och styrka. Tre ringar med deras personnummer , så nära, så personligt. Och deras siffror tatuerade på baksidan av min vänstra arm.
Till och med där min högra arm en gång satt fanns en symbol för dem. De har alltid varit en del av mig, i varje andetag, i varje steg.
Jag har haft dubbla roller i livet. Mamma och pappa. Inte för att det var planerat, utan för att livet krävde det. Jag har fått kliva in i roller jag kanske inte var redo för, men jag gjorde det ändå. För dem.
Jag har försökt fylla ett tomrum. Vara den som lyssnar, förklarar och lär ut allt det där livet kräver. Allt från att rensa avlopp till att snickra, skruva och framför allt, att aldrig ge upp. Att visa att man kan falla, men också resa sig igen.
Det har inte alltid varit lätt. Det har funnits dagar av tvivel, trötthet och kamp. Men aldrig en enda gång har det inte varit värt det.
För det vi har byggt tillsammans är något större än allt det svåra. Vi har byggt styrka. Trygghet. Tillit.
Mina söner. Mina pojkar. Livets kärlek.
Att få krypa in i deras kramar, känna deras armar runt mig, det berör mig varje gång. Det är där jag hittar hem. Där allt blir stilla för en stund.
De är mina. Alla tre.
Och jag är så oändligt stolt över att få vara deras mamma.