fbpx

Ibland suger livet!

Det är slående hur mycket sanning det ligger i ovanstående rubrik.
Livet suger verkligen ibland. Livet suger just nu. Samhället och
världen befinner sig i en minst sagt extraordinär situation och det om
något suger. Om inte annat suger det musten ur var och en av oss. Jag
är en av många elever i Sverige som numera får distansundervisning.
Jag studerar gymnasiebehörighet på Vuxenutbildningen på den ort jag
bor på. Jag är också en av många individer som lever med
NPF-diagnoser och som kämpar för att hitta en bra balans mellan
hemmastudier och min privata vardag. Rutiner och strukturer som är en
enorm förutsättning för att jag ska fungera i min vardag har
raserats, och helt plötsligt ska jag mitt i allt kaos få till en
struktur där jag ska väga in hemmastudier, tillsammans med mina
rutiner jag har i hemmet. Det är verkligen en enorm utmaning, och den
där balansen gör på ett vis att gränserna suddas ut och den
motivationen som tidigare fanns, tyvärr numera har övergått i en
massiv inre stress.

Lägg sedan på rädsla, oro och ångest som är en naturlig följd i
den situation som vi befinner oss i. Den psykiska ohälsan är ett
faktum just nu. Många människor mår dåligt på grund av den krisen
som vi befinner oss i, och den stress som krisen medför. Ingenting är
sig likt. Varken i vår egen vardag eller i samhället. Att våga prata
om psykisk hälsa är alltid viktigt. Att prata våga prata om psykisk
hälsa när samhället och världen befinner sig in den situationen som
vi alla gemensamt delar, känns viktigare än någonsin.

Jag ser hur rädsla, oro och ångest har drabbat flera personer min egen
omgivning. Jag läser om hur rädsla, oro och ångest har drabbat andra
individer i vårt samhälle och i övriga världen. Jag känner själv
hur Coronakrisen utmanar mina sårbarheter.  Ena dagen känner jag mig
stark och orädd. Nästa dag liten och sårbar. Ovissheten är det som
tär mest på mig, och jag har hört andra människor beskriva samma
sak.

Vad hjälper då mig att härda ut i detta? För det första har det
hjälpt mig att prata mycket om det jag upplever och känner. Det har
varit den mest hjälpsamma strategin. Jag har också begränsat
informationsflödet för att minska intrycken och undvika att jag
överöses med för mycket information som jag inte mäktar med att
hantera. Jag har kvar mina vardagsrutiner och följer dessa för att få
struktur på min vardag hemma. Sist men inte minst tillåter jag mig
själv att vara sårbar de dagarna jag är det.

Situationen vi befinner oss i nu väcker starka känslor och många
tankar. Jag vill uppmuntra dig att våga prata om det du känner och
tänker. Jag vill uppmuntra dig till att våga fråga hur din
medmänniska mår. På ett vis är det fantastiskt att se hur vårt
samhälle ändå smälter samman. Hur medmänniskor ställer upp för
varandra. Det ger hopp om mänskligheten trots allt. I kris visar vi att
vi kan gå samman och finnas där för varandra. Du är aldrig ensam och
tillsammans är vi starka.

 

Michaela Eriksson 
Ambassadör (H)järnkoll Skåne

Kommentarsfunktionen är stängd.