Jag vill berätta om självmordstankarna. De förbjudna tankarna som får håret på kroppen att resa sig av ren panik. Om ångesten som därefter sätter sig likt ett tungt tryck över bröstet. Jag har fått lära mig att desto snabbare man accepterar sina tankar och alla dess känslor som medföljer, desto snabbare klingar dom av igen.
Men hur ska man kunna acceptera tankar som skrämmer livet av en? Som får hela ens andning att kännas lika tung som om någon skulle suttit på ens bröstkorg i hopp om att andetagen skulle ta slut? Jag vet att tankarna i sig själv inte är farliga, men det är konsekvenserna utifrån tankarna som får hela min kropp att frysa till is. Tänk så orkar jag inte stå emot tankarna då? Tänk så vinner dom över mig? Vad händer då med mig?
Tankar kan driva en till vansinne, kan sätta hela ens värld upp och ner och plötsligt blir det svårt att veta hur allting ska flätas samman igen. När de tankarna kommer är det bara svart. Svart i hela mig och svart i hela min framtid. I de stunderna finns inget vackert, inget ljus som kan få mig att tro på att det nog faktiskt kommer vända till slut ändå. I de stunderna är det bara mörkt. Mörkt. Mörkt.
Så istället för att fastna likt cement i all den mörka sörjan försöker jag fly. Kriga mig loss. Slåss. Skrika. Ta mig upp igen. Lika livrädd som tidigare för att trilla tillbaka dit igen. Jag vet ju av erfarenhet att desto längre tid man traskar runt i sörjan, desto svårare är det att tro på ljuset igen.
Därför kämpar jag.
Bråkar och slåss med mig själv, gör försök till försök att vinna det andra världskrig som ständigt pågår inombords.. för jag vet någonstans att desto fler gånger jag vinner, desto fler ljus ser jag i min framtid.
En av våra ambassadörer på (H)järnkoll Skåne