Det finns inget som väcker så starka reaktioner, som när jag berättar för människor att jag inte vill ha några egna barn. En del människor ställer sig positiva och respektar mitt beslut, medan andra människor nästintill tycks bli förnärmade och ta mycket illa vid sig när jag berättar det. Den vanligaste fördomen jag möts av är att mitt beslut grundar sig i att jag ogillar barn. Självklart har det ingenting med det att göra. Jag tycker om barn, och har inga problem med barn överhuvudtaget.
 
De flesta reaktioner jag har möts av har varit positiva och ickedömande. De negativa reaktioner jag har möts av tror jag har och göra med att mitt beslut är normbrytande. För många människor är det en självklarhet att bilda egen familj. Allt annat är otänkbart i mångas värld. För mig har skaffa barn inte varit lika självklart. Mitt beslut grundar sig främst i att jag aldrig har haft en genuin önskan om att skaffa några egna barn. Jag har också spenderat stora delar av mitt liv boendes på olika institutioner. Min ickeönskan om att skaffa egna barn, har gått lite hand i hand med omständigheter som har förhindrat det.
 
Till en början kände jag mig tvungen att förklara mig eller försvara mitt beslut när jag möttes av negativa reaktioner. Idag finns inte den känslan hos mig längre. Däremot väcks ofta funderingar kring hur mitt beslut om att inte skaffa barn kan provocera vissa människor så pass mycket. Återigen trillar jag tillbaka i tanken att mitt beslut går emot en ganska djupt etablerad norm i samhället. 
 
En annan fråga som jag ofta får är hur jag skulle ställa mig till om jag träffar en partner som har barn. Svaret på det är ganska enkelt. Vi kan inte styra kärleken eller vem vi blir förälskade i. Innebär detta att barn följer med i det, så är det en självklarhet för mig att vara öppen för allt kärleken för med sig. Det ena utesluter inte det andra. Beslutet om frivillig barnlöshet har också lett till en form av utanförskap. Det faller sig naturligt att barnfamiljer umgås med varandra, och det finns en föreställning om jag inte skulle uppskatta den typen av gemenskap. 
 
Mitt beslut om att inte skaffa barn är inget jag ångrar. Även om jag har gjort det aktiva valet, är inte mitt liv mindre berikat. Jag lever ett bra och innehållsrikt liv som jag trivs med. Jag tror att min frivilliga barnlöshet alltid kommer väcka fördomar och ifrågasättande på olika vis. Däremot önskar jag självklart att människor kunde vara med accepterande inför det faktum att långt ifrån alla har en önskan om att skaffa barn och bilda egen familj. 

 

Michaela Eriksson
Ambassadör (H)järnkoll Skåne

Kommentarsfunktionen är stängd.