Idag 1/3 är det internationella dagen mot diskriminering. Det område där jag har mött mycket diskriminering är min hypersensitivitet.
Att leva med HSP (highly sensitive personality) innebär att lära sig leva med känslan av att ingen bryr sig om ens smärta.
De man lever med blir snart så trötta på ens ständiga utrop, flämtningar och skrik, att de efter ett tag helt slutar reagera.
”Det går ju inte att veta om du brutit benet eller stuckit dig på en nål.” *tonfall av föraktfull irritation*
Hur förklarar man för någon med normala smärtreceptorer att sticka sig på en nål faktiskt gör ONT? Det gör man inte. Längre efter ett tag.
För föraktfulla avfärdningar, trötta suckar och himlande ögon gör också ont. De invaliderar.
Du överreagerar.
Du överdriver.
Du överdramatiserar.
Du är så överkänslig.
Över är inte ett särskilt trevligt ord.
När det används som prefix.
Så jag lärde mig att behärska mig. Bita ihop om smärtan. Helst inte låta alls, om det gick att undvika.
Men det gjorde det naturligtvis inte.
För det gör ont att få ont.
Då fick jag skäll för att jag förde ett sådant jävla liv.
För jag skrek för högt också.
Naturligtvis.
När jag låg på golvet i danssalen och vred mig efter ett lika oväntat som outhärdligt smärthugg i ryggen, så möttes jag inte av klasskamraters oroliga miner och frågor, utan av föraktfulla och ilskna kommentarer.
”Måste du skrika så högt?!”
När jag trampade på en humla i samma stund som någon startade en gräsklippare, var det ingen som undersökte min fot och tröstade.
Jag blev utskälld.
”Jag trodde att det hade hänt något allvarligt!”
Utrop av smärta lades till listan av alla uttryck och känslor som inte var okej. När de kom från mig.
Under de senaste åren så har jag arbetat med att ge utlopp. Jag får skrika för det gör ont. Men det tar ett andetag och en tanke. Jag måste tala om för mig själv att det är okej att skrika när jag slår mig.
Närstående reagerar fortfarande inte. Jag måste säga till. Om människor reagerar omedelbart på mina smärt-utrop blir jag nästan irriterad. ”Det var inget!” fräser jag avfärdande.
Jag är inte van vid att bemöta människors oro.
Fast det ju faktiskt visst var något.
Det gör faktiskt jätteont.
Att sticka sig på nålar.
Tjipke Stella Schmidt
Ambassadör (H)järnkoll Skåne