Idag 15/3 är det NPF-dagen och jag vill lägga fokus på ADHD. Jag skriver utifrån mitt eget perspektiv och tar upp problematik som jag levt med under hela livet. Alla med ADHD fungerar olika och upplevelserna kan se väldigt olika ut.

Jag vet att ordet handikapp är kontroversiellt, men jag använder det av en anledning: jag har alltid upplevt min ADHD som ett handikapp, aldrig som en tillgång.

För det första är det här med hyperaktivitet och drivkraft väldigt kluvet. Visst kan jag ha perioder, eller vilket det oftare är frågan om, stunder av enorm energi och skaparglädje. Men väldigt ofta avbryts den mycket abrupt av koncentrationssvårigheter och leda. Det är sällan fel på min motivation – det är bristen på ork som sätter käppar i hjulet. På lång sikt har frustrationen över alla idéer och projekt som jag har lämnat oavslutade blivit så stor att jag ofta hellre låter bli att sätta igång med någonting, eftersom jag vet att jag sällan har ork eller fokus nog att slutföra det.

Dessutom har jag, sedan mitt sammanbrott för drygt femton år sedan, oerhört dålig uthållighet. Energin kan gnistra till med hög intensitet, men den räcker inte särskilt länge. Den brinner ut som ett tomtebloss och efterföljs av ångest, trötthet och illamående.

Jag har haft många väldigt bra idéer till företagsverksamhet, som jag säkert hade kunnat försörja mig på, men mina svårigheter att hålla ordning på ett mer övergripande plan gör att tanken på att driva ett eget företag känns övermäktig utan en pålitlig samarbetspartner.

Jag sårar familj och vänner eftersom jag ofta glömmer bort bemärkelsedagar, glömmer bort att svara på mail etc. Vissa tappar tålamodet och bryter kontakten. Jag känner mig som en dålig faster eftersom jag ibland måste ställa in planer i sista minuten för att jag inte orkar eller lider av ångest.

Som barn passade jag aldrig in. Jag var för egensinnig, självständig och hetsig i humöret för att fungera ihop med klasskamraterna. Jag hamnade ständigt i konflikter och det dröjde inte länge för än jag var svårt mobbad.

Det ständiga utanförskapet ledde till att jag aldrig lärde mig att förstå de sociala koderna och jag avskyr fortfarande när människor talar i koder och förväntar sig att man ska förstå att de menar någonting annat än vad de säger.

Att hela tiden bli skuldbelagd för min problematik, av föräldrar, lärare, klasskamrater, har bidragit till en skadad självkänsla som fortfarande inte har läkt ihop. Som vuxen är det jag själv som ständigt skuldbelägger mig för mina problem. Jag upplever ofta att omgivningen har varit kritisk mot min person, att kurskamrater och kolleger har velat hålla mig på avstånd och jag har fortfarande väldigt svårt att känna att jag duger.

Det har tagit många år att hitta ett sammanhang där jag accepteras som den jag är och det var svårt att vänja mig vid känslan av att vara omtyckt.

Trots att jag har svårt att tolka de sociala koderna, så är jag väldigt känslig för andra människors signaler. Jag blir så starkt påverkad av andras sinnesstämningar att det i sig är ett handikapp och jag är extremt stresskänslig. Jag blir förvirrad när människor sänder ut vissa signaler och sedan agerar på ett helt annat sätt. Min hjärna är som en motorväg, med fyra filer i varje riktning. Tankeverksamheten kryssar fram och tillbaka och den går väldigt fort. Folk har svårt att förstå mina associationskedjor som är fullständigt glasklara för mig. Jag kommer ofta fram till en slutsats medan jag fortfarande utvecklar mitt resonemang och hoppar direkt till denna slutsats, vilket leder till att jag utelämnar en massa information och det blir omöjligt att följa mina resonemang. Likt ett litet barn förväntar jag mig att mina tankar är synliga för andra – de är ju det för mig.

Jag tappar snabbt tålamodet med människor, blir frustrerad när jag inte blir förstådd och jag har inget intresse av en person om vi inte kan föra ett livfullt, utvecklande samtal.

Jag är i ständigt behov av stimulans och omväxling och det är omöjligt för mig att hitta ett jobb som både är tillräckligt stimulerande och inte ställer för höga krav.

Ingen har hjälpt mig att utveckla coping-strategier, utan det är någonting som jag har gjort helt på egen hand. Mitt liv går mer eller mindre ut på att upprätthålla de strategier som kontrollerar det yttre kaoset.

Jag för en daglig kamp mot problem med impulskontroll, slarv, glömska etc. Många av dessa problem har jag lärt mig att behärska, men det kostar oerhört mycket energi. Jag blir snabbt understimulerad och rastlös och om jag inte får någonting att göra så drabbas jag ofta av den form av ångest som leder till självskadande.

Impulsen är att sparka, skrika och slå som ett litet barn, men då jag har lärt mig att uppföra mig som folk, så vänds det inåt istället.

Jag upplever ofta att det kan råda en stark glorifiering av adhd idag och det har kommit att bli tabu att tala om att det faktiskt kan vara ett handikapp.

Konstnärer ur olika genrer går gärna ut offentligt och tackar sin adhd för att de har tagit sig dit de är idag.

När jag var 18 år var jag ett lovande operaämne. Framstående yrkesmän lovordade min röst, mitt uttryck och utmålade lysande framtidsutsikter. Min motivation att komma in på operahögskolan var oerhört stark. Men motivation kan inte kompensera bristande kunskap. Jag må ha haft en fantastisk röst, men det kunde inte väga upp det faktum att jag aldrig hade klarat av – aldrig haft lust att lära mig musikteori och traggla läxor vid pianot. Jag var bra på sådant som jag tyckte var roligt och hade lätt för, men när någonting var svårt eller tråkigt, då tog det tvärstopp. Då räckte inte motivationen. Hade jag inte haft adhd så hade jag troligen kunnat vara en framstående operasångerska idag.

Om du tror att det är underbart att ha adhd, då ska du tänka på att du bara ser mig när jag är stark och uttrycksfull. Du ser mig inte när jag ligger hemma, gråtandes och skrikandes och bankar huvudet i golvet för att allting bara är kaos och tankarna inte fungerar. Du ser mig inte sammanbiten i badrummet med en papperskniv mot benet, eftersom smärtan är det enda som ger lindring i ångesten och får tankarna att klarna. Du såg mig inte när jag sju år gammal satt och grät över matteläxan för att det gjorde ont att inte förstå, för att det värkte i kroppen när jag var tvungen att sitta still. Många gånger är det oerhört krävande att tvingas höra andra prata om ens fantastiska kreativitet och drivkraft – när man själv vet att den allt för sällan leder någon vart och många gånger känns som en förbannelse, snarare än en gåva.

Om vi ska kunna ge samhället en nyanserad bild av vad det innebär att leva med adhd, då kan vi inte fortsätta att sprida den ensidiga bilden av att adhd är någonting att vara stolt och tacksam över, något att betrakta som en gåva. Vi kan inte fokusera på styrkorna och samtidigt förneka problemen. Om man bara sprider bilden av barn med adhd som glada, kreativa, självständiga och konstnärliga – är det då konstigt att människor som saknar förförståelse och insikt undrar varför dessa fantastiska ungar ska ”drogas ned” och ”kontrolleras”?

Om du vill förstå mig, då kan du inte bara se det du vill se. 

Kommentarsfunktionen är stängd.