Här sitter jag i sängen i mitt 18kvm stora studentrum. Jag är 400km från min familj och vad känns som minst lika långt från ett normalt studentliv. Datorn har jag i knäet eftersom jag prioriterade bort skrivbord när jag flyttade in, tyckte det var viktigare med ett sminkbord. Tänkte väl att jag ändå skulle sitta i skolan och plugga, eftersom jag vet med mig att jag inte kan koncentrera mig hemma. Inte visste jag då att hela min första termin på universitetet skulle bedrivas helt och hållet online. Kunde heller aldrig tänka mig att instutitionen skulle gå till sådana längder att de faktiskt låste alla byggnader man annars kunnat sitta i och plugga. Hade jag vetat det hade jag nog prioriterat det där skrivbordet, trots att jag egentligen inte tycker att man ska ha studieplats och avkopplingsmöbler som soffa och säng i samma rum. Men det hade ju ändå varit bättre än att avkopplingsmöblerna blev till studieplatsen, nu med kvittot i hand.
Jag funderar mycket på hur det här med pandemin skulle ha hanterats för att bli så bra så möjligt för så många så möjligt. Trots att jag har stor förståelse för att allt skett hastigt och med snäva svängar politiskt sett, kan jag inte annat än känna mig besviken på hur jag och mina klasskamrater hamnat i kläm. Vi har påbörjat ett femårigt program på universitetet, och har inte fått någon som helst stöttning från universitetets sida i att lära känna varandra eller träffas, ens på Coronavänligt vis. Många av mina kursare hoppade av under terminens gång. Kanske kändes det inte inspirerande att plugga helt på egen hand? Jag förstår dem, hade nog också hoppat av om jag inte hade så konkreta framtidsplaner som jag har. Jag undrar hur vår gemenskap kommer se ut efter pandemins utträde. Det är svårt för mig att skilja på gemenskap och gruppering. Vi är väl några på programmet som tagit oss ut för att träffas trots allt som pågår, under parollen att ensamhet och psykisk ohälsa också är en folksjukdom som bör motverkas. Det känns inte helt rimligt att flytta över hela landet och förväntas sitta helt ensam utan att skapa nya sociala kontakter. Men vi som träffats då, har vi funnit en ihållande gemenskap eller har vi funnit en gruppering som endast håller oss samman under dessa omständigheter? Vi som träffats kan ju kategoriseras som de sociala, de driftiga, de trygghetssökande och de framåtlutade. Men vi kan lika gärna kategoriseras som de oansvariga, själviska, restriktionsbrytande och självtjänande. Har vi funnit gemenskap i vår närmast identiska sociala situation, eller har vi funnit en gruppering som endast gäller så länge restriktionerna håller samhället i sitt grepp? Det finns trots allt många klasskamrater som inte varit med och setts av olika anledningar, och det skulle väl vara allt annat än konstigt om de kastade runt dynamiken när de kom in i bilden.
Själva studierna då? De har på något sätt känts sekundära sedan jag flyttade. Jag har kämpat otroligt mycket den här terminen av olika anledningar. Bland annat har jag ordinerats en massa mediciner jag inte borde ätit, eftersom läkarna inte lyssnat på hela symtombilden utan diagnostiserat mig med PTSD mot mitt nekande. Starka ångestdämpande mediciner i kombination med en känsla av hopplöshet har gjort att jag knappt tagit mig ur sängen på hela terminen. I början ställde jag klockan en timme innan föreläsningarna började för att hinna vakna till, äta frukost och vara redo när Zoom-mötet började. Efter bara några dagar byttes en timme ut mot en halvtimme, frukosten rök. En halvtimme blev en kvart, piggheten var bara att glömma. En kvart blev till fem minuter, vid det laget fick jag knappt på mig kläder. Ganska snart ställde jag klockan fem minuter efter att föreläsningen börjat, drog på mig morgonrocken som låg bredvid mig i sängen och loggade in i mötet ca 7 min efter att det startat. I rasten mitt i lektionen tog jag en tupplur, och när föreläsningen var över stängde jag bara datorn och somnade om.
Att inte ha en påtvingad rutin har för mig varit förödande. Medicinerna har gjort mig trött, avtrubbad och obrydd. Jag har visserligen klarat mig bra akademiskt sett, trots att jag knappt lagt ner någon tid på mina studier. Har dock inte klarat av att ta hand om mig själv på den nivån jag borde genom att tvätta kläder, städa, diska eller äta. När jag brände ut mig 2017 bodde jag fortfarande hemma och kanske gjorde mina föräldrar mer än jag la märke till i kulissen för att hålla mig flytande. Jag mår bättre nu, tack och lov, men depressiva perioder har jag fortfarande gott om och de påverkar mig på ett sätt mer nu när jag är “själv”. Det är så mycket som man måste ta tag i trots att man inte vill eller orkar, så många energitjuvar i vardagen. En av energitjuvarna är den duktiga flickan som bor i mitt huvud. Hon tycker aldrig att jag gjort tillräckligt, och det har hon nog rätt i också. Hon bankar på insidan av skallbenet och stampar argt med fötterna precis bakom mitt högra öga. Hon tycker inte att det räcker med att klara sig bra. Hon vill vara bäst. Hon tycker inte att det känns okej att äta tre mål mat om dagen när jag bara gjort mig förtjänt av ett, max. Hon vill att jag ska ta alla pass jag erbjuds på butiken jag jobbar i, samtidigt som hon bannar mig för att jag inte sålt tillräckligt vid dagens slut. Hon tvingar iväg mig på en massa sociala tillställningar, bara för att viska elaka ord om hur alla ogillat mig när jag väl är hemma och inte kan göra något åt saken längre. Jag vet faktiskt inte om min duktiga flicka någonsin ville mig väl, men nu i pandemin har hon blivit överväldigande. Om jag ger henne chansen kommer hon ta den och se till att jag bränner ut mig ännu en gång, trots att det känns som att jag inte gjort något av värde för att det ska hända.
Hjärnkoll Skåne