En härlig promenad med hunden i vår stads park. Men plötsligt så känns det som jag fått en rejäl käftsmäll. In i parken tågar samba-tåget med glada, sjungande och tjoande ungdomar. Om några dagar tar de studenten. Jag inser att det är före detta klasskamrater, och före detta vänner till min yngsta dotter. De festar och är glada och förväntansfulla. Om några dagar lämnar de skolan och springer ut till sina stolta familjer med sina fina, vita studentmössor. Glada att nu är skolan över och nu börjar vuxenlivet.  

Det gör ont i hela mig, ångest har snart fått fäste i mig. Min dotter skulle varit en av dessa glada och förväntansfulla elever. Men livet ville annorlunda. Det smärtade mig att under de närmaste två veckorna kommer min dotter åter igen ställas inför det faktumet att hon är annorlunda och inte som alla andra. Jag blir rädd för hur detta ska påverka hennes psykiska mående.

Kommer hon skada sig själv? Kommer hon isolera sig ännu mer (om det nu är möjligt)? Kommer hon vilja prata om det eller försöka bära det själv? 

Jag blir arg på mig själv och på min man på skolan. Varför insåg vi inte tidigare att något var fel? Varför lyckades vi inte hjälpa henne innan det var för sent? Jag tillåter mig för en stund att överväldigas av alla jobbiga känslor och tankar. Känna sorg över att livet inte blev som det var tänkt.

Efter en stund med dessa jobbiga tankar så tar jag mig samman och ser på det hela på ett annat sätt. En liten bit in på höstterminen i åk 7, då kollapsar min dotter. Hon har på något sätt lyckats hålla sig samman, kämpat för passa in, vara som alla andra. Leva upp till hennes egna högt ställda krav på att vara perfekt. Försökt leva upp till omgivningens förväntningar på henne. Men då går det inte längre. Mitt barn rasar ihop.

Hon blir en ofrivillig hemmasittare och efter ett tag får hon diagnoserna autism och ADHD. Som hon måste ha kämpat för att vara som alla andra! Hon har lyckats bra i sina försök att kamouflera sig. Vilket är väldigt vanligt att flickor lyckas göra. Varken vi föräldrar eller skolan har misstänkt detta. Under hela högstadiet kämpar vi med att få henne tillbaka till skolan. Dottern mår allt sämre, deprimerad, ångest självskadebeteende och hon utvecklar socialfobi. Och till skolan kommer hon inte. Vi fattar tidigt beslut om att hennes mående är viktigare än skolan. Det finns många möjligheter att läsa upp sina betyg. Nu har hon i 3 år läst upp högstadiebetygen på IMA. Som hon har kämpat, men hon har fixat det. Med höga betyg. Ja, problemet är inte inlärningen – utan skolmiljön. Hon är högkänslig för ljud, ljus och dofter är svårt för henne.

Plus att det är svårt att andra tittar på henne. Alltså svårt att bara vara i skolmiljön. Nu är hon behörig och har sökt till gymnasiet med internat. Så hennes gamla klasskamrater tar studenten och till hösten börjar hon gymnasiet. Förhoppningsvis kommer hon fixa detta, och då är det hennes tur att ta studenten om 3 år.

Kanske kommer hon inte då vilja vara med och fira på det viset som de flesta som tar studenten gör. Då det innefattar flera saker som är just hennes svårigheter. Men kanske vill hon. Oavsett hur det blir så är jag otroligt stolt över henne, som hon har kämpat för att nå sina mål och drömmar!

Vad gör det om hon inte firar studenten som de flesta andra, eller om det blir några år senare än hennes jämnåriga tidigare klasskamrater?

Huvudsaken är att hon lever och mår bra. I år blir det inget studentfirande i vår familj. Men vi kommer absolut att fira dotterns framsteg. Det firandet kommer vara anpassat efter dotterns önskemål. Hennes kamp är värd att fira. När nu andra 03:or firar sin student kommer vi fira dotterns kamp med skolan, men framförallt livet!

Martina Hägerklint
Hjärnkollambassadör

Kommentarsfunktionen är stängd.