Tro inte att du är någon

Tro inte att du är någon

Ännu en gång sviker politiken oss i behov av hjälp. Det finns massor som jag hade kunnat skriva om detta, men för att det inte ska bli ett personligt brandtal om hur jag i mina argare stunder tappar tron på den svenska modellen så tänker jag hålla mig till hur politiker skiter i oss med psykisk ohälsa. En stor del i varför det är så tror jag har att göra med stigmat kring psykisk ohälsa – det är jävligt lätt att trampa på någon som redan ligger ner och som inte alltid orkar kämpa emot, eller som inte vågar utav rädsla för att hängas ut för sina diagnoser.

Nog vet vi alla hur svårt det är att stå upp för våra egna rättigheter när vi mår som sämst. När du krälar i stoft och dyn och känner att ditt liv inte är värt att leva så är det inte lätt att slåss mot maskineriet. Vare sig det gäller försäkringskassan, socialen eller vården så är det lätt att känna sig liten och maktlös. När man sorgsen, utmattad och uppgiven ändå försöker be om hjälp så finns det ingen att få, eller så körs lagar och regler upp i ditt ansikte och du får veta att du inte har ansträngt dig tillräckligt mycket för att ha rätt till någon hjälp. Jag själv har fått höra från psykiatrin att jag bara är en lat jävel, eller att jag helt enkelt inte vill jobba eller plugga utan nöjer mig med sjukintyg för att lalla runt och erhålla ekonomiskt bistånd. I båda de fallen har jag tryckts ner i botten av de som jag bönar och ber om att få hjälp av. I båda de fallen blev jag även så handfallen att min återhämtning tog flera steg bakåt. Hade inte min ena bror stöttat mig ekonomiskt, när jag i över ett års tid låg som ett kolli i en säng och inte såg någon mening med att stiga upp, så hade jag aldrig överlevt den katastrofalt dåliga behandlingen jag fick. Sen måste jag tillägga att om någon tror att man lever loppan och bara kan drälla omkring, nöjd med existensminimum, när du går på socbidrag så har du då fan aldrig befunnit dig i samma situation. Man säljer en bit av sin själ varje månad när man bönar och ber om pengar för att överleva, håller tummarna för att man inte har råkat kryssa i något fel när man fläker ut sig själv för socialens granskning.

Jag är måhända ännu mer förbannad idag än jag var när jag skrev min förra text – en text som jag i frustration och ilska tänkte döpa till Pissad i ansiktet. Jag vet att jag tenderar att använda mig av alldeles för många grova uttryck och att jag svär stup i kvarten. Det är inget som jag själv tänker på utan det kommer av att det är med det språkbruket som jag är uppväxt. För en del kan det framstå som smutsigt eller mindre belevat, men om jag inte får svära vet jag inte hur jag med sådan emfas får uttryckt hur i helvetes jävla förbannad jag egentligen är! Så ni får försöka ha överseende med mitt ovårdade språk.

Jag är en av de människor som ser på nyheterna och läser dagstidningar varje dag. Idag är jag nog i minoritet för det verkar som att gemene man inte bryr sig om vad som händer, eller bara inte har koll för att de helt enkelt inte orkar med att hålla sig ajour med samhällets utveckling. Att inte orka, för att det känns alldeles för mörkt och deprimerande, kan jag köpa. Personligen är det ett stort intresse, måhända ohälsosamt ibland eftersom det är två dagars nyhetsrapporteringar som föranlett mitt just nu extraordinärt dåliga humör.

Vi är många som länge har vetat om att psykakuten i Kristianstad inte har kvällsöppet. Det har varit så sedan förra sommaren. Bor du i nordöstra delen av Skåne och behöver akut hjälp av psykiatrin så får du se till att må dåligt mellan åtta på morgonen och halv fem på eftermiddagen. Efter det finns det ingen som kan hjälpa dig. Det har visserligen blivit marginellt bättre eftersom psykakuten åtminstone har öppet dagtid på helger numer, för så var det inte till att börja med. Så när jag ser ett nyhetsinslag som berör just detta känner jag mer att det då fan var på tiden att det uppmärksammas. Representanter från både OCD-föreningen och SHEDO beklagar sig över hur det ser ut, men med förstående för att det inte är personalens fel att det ser ut som det gör. Verksamhetschefen säger att lönerna behöver höjas för att personalen ska vilja jobba kvar. Allting gott såhär långt, men sen kommer svaret från politiken – det handlar om väldigt mycket mer än lönen för att man ska trivas. Dra åt helvete, va! Försök att jobba som vårdpersonal i några år och kom sen och säg att lönerna inte behöver höjas. Hur satans verklighetsfrånvänd kan man vara om man inte förstår att ett så tungt jobb behöver ordentlig kompensation?

Själv så har jag bara jobbat inom psykiatrin i drygt två år, men jag har redan sett hur personalflykten påverkar verksamheten något enormt. I nästintill alla fall sägs den dåliga lönen vara anledningen till att man byter arbetsplats. Du sliter som ett djur för att du vill hjälpa människor, för att stötta och hjälpa människor när de mår som allra sämst, och sen får du en löneökning på 200 kronor som tack. Samtidigt som inflationen ligger på närmare tio procent, vilket alltså innebär en reallönesänkning. Då är det jävligt svårt att känna sig uppskattad som personal. Så när jag idag sedvanligt läser dagstidningarna ser jag att den politiska verksamheten i Region Skåne ökar sina kostnader med närmare sju procent, med en helt ny politiskt nämnd och med ökade arvoden försvarar man sig med när man gör en politisk omorganisation kan det uppstå ökade kostnader. Men man har inga problem att införa besparingskrav på vården eller att omstrukturera arbetsplatser för att skära ner på personalen.

Det finns en rad exempel på hur verklighetsfrånvända politiker är. Bara sedan förra valet har vi en rad skrämmande exempel. Norrtäljes kommunfullmäktige röstade igenom att öka sina egna löner med 27 procent. Sen har vi Göteborg där de stackarns kommunalråden bara tjänade drygt 70.000 i månaden, så givetvis var man tvungen att höja sina egna löner med några tusenlappar. I Trelleborg försökte man öka kommunstyrelsens löner med 75 procent. Samtidigt som vårdpersonal får nöja sig med max några hundralappar extra. Låter det här rimligt? Har jag fel som blir förbannad och tänker att det här är alldeles åt helvete skevt? I skrivandets stund var jag tvungen att sätta på en gammal punkdänga titulerad Leader (of the fuckin’ assholes), för som jag tjatat om många gånger tidigare så finns det musik för varje tillfälle.

Personalbristen är förödande för oss som mår dåligt och behöver hjälp. Att försöka tajma när du blir självmordsbenägen eller får din första panikångestattack till när det finns personal på akuten är inte direkt lätt. En god vän som jag tidigare jobbade med berättade ofta när vi var ute och föreläste tillsammans om när han vid ett tillfälle sökte sig till akuten. Han var sönderskuren och blödde av självskada, sade till två i personalen att han verkligen behövde prata med någon och fick som svar att här finns ingen som kan prata med dig nu, du får ringa till vårdcentralen på måndag. Så ska det väl ändå inte vara i ett välfärdsland som Sverige? Jag vet att den personal som jobbar inom vården gör sitt absolut bästa, och de sliter ut sig för att försöka täcka alla luckor som existerar bland vårdplatser och personal. I det stora hela tänkte jag inte att det här skulle handla om hur vårdpersonal har för dåligt betalt, utan jag ville bara påvisa hur den ibland undermåliga vård vi psykiskt sjuka får i min mening till stort beror på att politiken helt enkelt inte prioriterar oss. Så tro inte att du är någon, för du är bara ett ynkligt psykfall som politikerna på sina höga hästar kan pissa på, och sen ska vi låtsas som att det bara regnar.