Så länge jag kan minnas har jag oroat mig för saker. Jag har förväntat mig att det värsta ska hända i alla lägen. Jag har fått ångest i lägen där jag behövt eller velat prestera minsta lilla, ångest av mat, av separationer, av att vara ensam och av att vara i grupp. Första gången jag som nioåring gick till en psykiater var det för att jag fick ångest (eller egentligen mer det som nu för tiden beskrivs som autistic meltdowns men jag har ju ingen autismdiagnos så vi kallar det ångest) när mina föräldrar drack alkohol. Det låter dramatiskt, men det räckte att min pappa tog fram en andra folköl till middagen för att jag skulle få panik och skakande lägga mig i ett hörn på golvet eller springa hemifrån. På kvällarna hade jag katastroftankar och oroade mig för att det skulle börja brinna om jag somnade.
Med tanke på hur det sett ut tidigare så har jag väldigt lite ångest nu för tiden. Jag får mest ångest när jag hamnar i obekväma konflikter, vilket jag i och för sig gör relativt ofta eftersom jag inte kan hålla käften när jag tycker något är fel och apropå det ADHD-draget så säger forskning att man när man har just ADHD ofta andas ytligt istället för djupt. Andas man ytligt så får man lättare ångest. En av mina nycklar till mindre ångest har således varit att lära mig andas ordentligt eftersom det aldrig fallit mig naturligt. Mamma skrattade åt mig när jag efter att ha fattat hur man gör, under en religionslektion på en folkhögskola 2013, frågade varför hon inte lärt mig det tidigare. “Du kan ju andas, annars hade du varit död” sa mamma. Men det är skillnad på att andas och att andas, och alla tar ju in information (och luft) på sitt sätt. På den där religionslektionen pratade vi om buddhismen och hinduismen och om hur viktigt det är med meditation och yoga i de delar av världen där dessa religioner utövas. Läraren sa åt oss att stänga ögonen och andas in djupt genom näsan och sedan ut genom näsan. Då trillade poletten ner för mig (men tyvärr inte för killen som satt längst bak i klassrummet och skrattade och gungade på stolen och som nog hade haft mest nytta av övningen). Under alla de år som psykiatrin dittills borde ha hjälpt mig med min oro och min ångest så hade man misslyckats helt med att ge mig tillräckligt tydliga instruktioner för just andningen. Felet de gjort var att de alltid sagt att jag fick välja själv om jag ville andas med munnen eller näsan. Det går inte att fatta sådana beslut när man har ångest.
Om jag inte regelbundet och medvetet fokuserar på djupandning så får jag sota för det. Det här med andning är ett livslångt åtagande.
Vad har du för andningsknep?
Hanna Hildeman
Hjärnkollambassadör