Jag vet att mitt jobb är att inge hopp, men samtidigt vill jag kunna vara ärlig med att jag inte mår bäst hela tiden och att jag har stunder när det mesta känns en smula hopplöst. Så här mådde jag förra veckan.
Nu kommer jag att gnälla och sen antagligen skämta bort det. Jag tror att humor är bra i de flesta sammanhang och jag behöver själv en stor dos just nu. Det är jobbigt på jobbet. Jag väntar på att bli omplacerad igen och är så jävla trött på att aldrig kunna hitta rätt sammanhang. Var hör jag hemma? Var passar jag in? Var får jag skina? Jag försöker intala mig att så fort jag går ifrån jobbet så är allt lugnt. Då får jag vara mig själv och då har jag bra självförtroende. Men jag lyckas inte riktigt övertala mig själv för jag tar med mig känslan av att inte vara välkommen, vart jag än går. Försöker vara stark men känner mig helt allvarligt knäckt just nu. Sen känner jag mig otacksam över att jag känner mig knäckt och sen varvas de känslorna om och om igen. Dessutom är jag gravid och vill bara vara glad över det, eftersom det är något jag längtat efter. Det är bara det att jag mått illa konstant i två månader och även om det faktiskt har börjat lätta så är jag för trött för att uppskatta det ordentligt för det har tärt på mig och jag vaknar hundra gånger varje natt och inga kläder passar. Även om jag sväller så känns det som att luften gått ur mig. Jag känner avund mot alla som har råd, ork och tid att sträva efter sina kreativa drömmar och sen självhatar jag, för avund är så jävla osexigt. Jag har hamnat i en loop av att se det negativa i nästan allt.
Hur vänder vi det här då?
Jag behöver öppna ögonen för allt som är bra i mitt liv. NU.
Jag lyckades inte ens skämta bort det hela, som ni ser. Allt är fortfarande en enda röra, men mitt i den så minns jag att jag faktiskt är konstnär. Konstnärer har ångest och använder den i sitt skapande. Det kan också vara svårt att se när man är mitt uppe i kaoset, men att skapa konst kan också vara en avledningsmanöver. Ett sätt att distrahera sig från det som är tungt och svårt. Så det gör jag nu. För det är väl det som är skillnaden på mitt nu och mitt förr – att ha förvärvat förmågan att förvandla ångesten till kreativitet. Jag sitter och planerar en konstutställning och ju mer uppslukad jag blir i det, desto mer krymper ångesten och tankarna på alla de konflikter som jag befinner mig i. En minut i taget. En timme i taget. En dag i taget.
Hanna Hildeman
Hjärnkollambassadör