Jag sitter på jobbet och gråter. Har stängt dörren till mitt kontor och dragit gardinerna för fönstren som vetter ut mot korridoren där det visserligen inte är någon som går förbi just nu, eftersom resten av teamet är upptagna. Men ändå. Jag har nyligen kommit tillbaka från sjukskrivning och gått upp i tjänst. Därför jobbar jag numera på torsdagar, då handledningen infaller. Jag har jobbat på två liknande ställen innan. Ingen av arbetsplatserna har varit speciellt förberedda på att ha någon med egen erfarenhet anställd, men jag har aldrig varit med om att känna mig så här utfryst. Aldrig tidigare har mitt ord vägt så lätt. Förutom kanske när jag själv varit patient. När jag kom i morse stegade jag in i konferensrummet, presenterade mig för handledaren och berättade att jag på mina tidigare arbetsplatser varit en del av teamet och därför självklart varit med på grupphandledningen.
“Vi kan väl resonera om det?”, sa en kollega. Jag gick ut och dörren stängdes bakom mig.
Och varför i helvete skulle det ens behöva resoneras om? Hade jag velat säga, eftersom jag ser mig som en jämlik och en självklar del av teamet. Men det sa jag inte. Istället sa jag “Ja, gör ni det”, för jag blev så paff och var tvungen att gå undan för att ingen skulle se tårarna som snabbt vällde upp och skymde min sikt. Jag vill inte visa svaghet och jag är egentligen inte ledsen. Jag är förbannad och förvånad. Känner att jag måste omvärdera mina kollegor och synen jag haft (eller i alla fall försökt ha) på dem fram tills nu. Känner att jag inte vill vara kvar. Känner för att springa, för känslan av att inte få vara med är en av de svåraste att hantera för mig.
Mitt i detta ifrågasätter jag mig själv och min reaktion för jag är ju trots allt en sån där “jobbig” med personlighetssyndrom. “Det är ju så extremt kladdigt kring dem”, fick jag höra under ett möte (som jag faktiskt var inbjuden att delta i) igår, från en läkare som jobbar på en annan mottagning. Jag tänker självklart inte hänga ut någon eftersom det bara skulle drabba mig själv. De som sitter på de höga hästarna sitter säkert. Det blir så ibland när personerna pratar om sina patienter bakom deras ryggar, utan att vara medvetna om att det sitter någon i rummet som faktiskt bejakar deras patienters intressen.
Jag undrar hur de själva skulle känna om det var de som blev uteslutna ur rum eller nedvärderande talade om.
Är min reaktion rationell? Hur tar jag mig ur det här? Jag är sårad, men vill inte gråta inför mina kollegor för då är jag rädd att de pratar om mig så som jag så många gånger hört psykiatripersonal prata om sådana som mig Jag struntar totalt i de här människornas åsikter om mig när jag går ifrån jobbet. När jag går ifrån jobbet vet jag mitt värde, men nu måste jag sitta här, vägg i vägg med ett helt team som inte vill ha mig i rummet.
Hanna Hildeman
Hjärnkollambassadör