I mina känslor

Jag känner mig nästan bakis efter gårdagens meltdown på jobbet och jag skriver ju egentligen inte här för att beskriva min arbetssituation och klaga på mina kollegor, utan för att dela med mig av mitt sätt att ta hand om min psykiska hälsa. Eller hantera min psykiska ohälsa om man vill uttrycka det så. Gårdagens situation var dock ett bra exempel på hur det kan bli när man som egenerfaren och i ryggmärgen ärrad av och kritisk till psykiatrin, hamnar i en knivig sits. Min arbetsroll är komplicerad. Kanske nästan lika komplicerad som ett personlighetssyndrom. Men det verkar som jag gillar när det är svårt, för jag försätter mig gång på gång i problematiska situationer som kräver kreativa lösningar.

Idag kämpar jag med mina känslor. Brottas med ilskan som väller upp i mig när jag känner mig utanför och missförstådd. Försöker konkretisera alla delar av problemet och släppa stridsyxan. Mitt inre skriker glåpord och fräser åt alla som får mig att känna som hon som bedrev mobbing mot mig i högstadiet fick mig att känna. Samtidigt anklagar jag mig själv för att alltid vara för känslig. Alltid göra mig ovän med folk. Klarar jag att sätta mig i lunchrummet trots att det är konstig stämning? Jag vet att ingen vill mig illa här. Jag vet att jag klarar av att trassla mig ur detta lika väl som jag lyckades bli intrasslad. Känslorna kommer att svalna.

Dessutom jag har viktigare känslor att fightas med idag! Jag ska uppträda ikväll och har prestationsångest i vanlig ordning. Ska försöka bryta ner den med er. Det kommer att filmas och för alltid finnas kvar, så om jag rappar ett ord fel så går det inte att återkalla och om jag gör ett fel så kanske det blir en dominoeffekt och jag hamnar helt off. Om jag ser osäker ut så kommer det att finnas för allmän beskådning i all evighet. Jag har ingen makt. Jag vet inte om jag kommer att hinna måla naglarna. Jag ska stylas, så jag kan inte visualisera hur jag kommer att se ut. Jag vet inte i vilken ordning de fem låtar jag medverkar på ska spelas upp. Jag vet inte vilka som kommer att stå i publiken. Varför i hela världen utsätter någon sig för detta?! 

Artist borde vara en diagnos. En svårbotlig, komplex problematik och ingen terapi i världen kan stoppa mig från att ställa mig på scen ikväll. Det får gå som det går. Jag vet att jag är bra och så finns det ju något som heter playback.