Begriplig, hanterbar och meningsfull!

Varför inte tvärtom?

Så kanske han tänkte, professor Aaron Antonovsky, när han vände på perspektivet, och studerade varför en del människor inte gick under i koncentrationslägren under andra världskriget som så många andra.

Antonovsky presenterade sin teori om salutogenes (av latin salus=hälsa och grek. genesis=ursprung) i en forskningsartikel 1979,  ”Vad skapar hälsa?”

Antonovsky beskrev tre viktiga faktorer som är grunden i det han kallade Känsla Av SAMmanhang, förkortat KASAM. En person som upplever tillvaron som Begriplig, Hanterbar och Meningsfull klarar av betydligt mer stress och belastning än andra, och mår och fungerar bra.

Många barn och unga, särskilt de med NPF-diagnoser, har svårt att klara av skolan. De halkar efter, blir mobbade, orkar inte gå dit, får ont i magen, och blir sittande hemma. Skolan reagerar med ”krav på att uppfylla skolplikten”, ”orosanmälan till socialtjänsten”, ”föräldrarna måste ta sitt ansvar”, och skapar ännu mer ångest och oro inför skosituationen. Det leder sällan till någon nämnvärd förbättring.

Tänk om det är så enkelt som att utgå från Antonovskys modell?

Om man börjar från grunden, och undersöker hur man kan göra skolsituationen begriplig, hanterbar och meningsfull för varje enskilt barn?

Det är så lätt att man fastnar i att bara se problemen, det som inte fungerar. Ofta förlägger man problemen hos individen, inte i skolmiljön. Skolan ska vara lika för alla, och för de flesta går det ganska bra. Den som inte fungerar i skolan måste det vara nåt fel på. Eller så är det föräldrarna som inte gör sitt jobb och får barnen att gå till skolan.

Men skolplikten handlar inte bara om att barn ska gå i skolan mellan 6-16 års ålder. Skolans uppdrag är att se till att alla barn får utbildning och klarar de mål som ställs upp i skolans läroplan. För barn som riskerar att inte nå målen är skolan skyldig att erbjuda stöd och anpassningar så att målen kan nås, och eventuella funktionsnedsättningar kompenseras.

Vi börjar med begriplig.

Varför ska man gå i skolan? För vems skull? Varför är det viktigt att kunna läsa och räkna? Varför måste jag räkna 30 likadana tal i hemläxan, när jag fattat poängen efter tre?

Många barn med NPF har särskilt svårt med övergångar. Mellan lektion och rast, mellan olika ämnen, olika lokaler, olika lärare och olika uppgifter. Det är svårt att hänga med i svängarna och få en överblick över skoldagen. För att inte tala om hela veckan, eller terminen… Ett tydligt schema som ger överblick över dagen, eventuellt med bilder, och kanske en förklaring från läraren för varje ny uppgift?

Hanterbar.

Ett problem för många barn och unga med NPF är att orken inte räcker till.

Att bara sortera bland alla intryck och fokusera, förstå de uppgifter man ska göra, hålla ihop sig så att man inte pratar rätt ut, eller låta bli att springa omkring en stund för att få ro i kroppen, tar stora mängder energi. Sånt som de flesta barn klarar utan större ansträngning kan bli jättejobbigt.

När energin tryter fungerar ingenting. Tappar man koncentrationen en stund blir det svårt att hänga med, man förstår inte riktigt och tappar intresset. En tillsägelse från läraren kan leda till ett känsloutbrott, som bara kommer plötsligt och är omöjligt att kontrollera. Stressnivån blir konstant hög, och det är svårt att varva ner när man kommer hem. Många får ångest och sömnproblem, vilket hindrar återhämtning och påfyllning av energi. En ond cirkel, som är svår att bryta.

Ifall man inte orkar med att vara i skolan full tid och hänga med i alla ämnen kanske man får anpassa kraven? Både hur mycket och länge man måste orka vara i skolan, och kanske även kunskapskraven eller antalet ämnen, under en period för att skoltillvaron ska bli hanterbar.

Enligt Skollagen är sådan ”anpassad studiegång” det sista man kan ta till, men då måste alla andra insatser och anpassningar ha prövats först utan framgång.

Man menar att en så ingripande åtgärd riskerar att göra att eleven inte uppnår målen i åk 9 och blir behörig till gymnasiet, det är ju allvarligt.

En 10-åring som stannar hemma och inte orkar gå i skolan alls har dock betydligt större risk att missa målen i 9:an. Ju längre tiden går desto större blir risken. Ju fler ”insatser” man prövar, som man redan på förhand kan se inte fungerar, desto sämre blir tilltron till vuxna, och motivationen att försöka.

Vuxna som inte orkar med sitt arbete pga sjukdom eller utmattning förväntas inte gå tillbaka till arbetet 100% direkt efter sjukskrivning. Ofta börjar man med 25% eller 50% och trappar upp sakta. Men en frånvarande 10-åring förväntas klara 200% när hen kommer tillbaka till skolan! Man måste både hänga med fullt ut och ta igen det man missat för att nå målen! Hur tänkte man här?

Meningsfull.

Man lär sig genom att lyckas. Att erövra nya kunskaper och bemästra färdigheter väcker lusten att gå vidare och lära sig mera.

Att ideligen misslyckas lär en bara barn att man inte duger.

Att misslyckas med att hänga med i ämnena, inte klara att sitta still och vara tyst hela lektionen, inte ha gjort läxan för att man glömt boken i skolan, lär barnen att de inte passar in bland alla barn som klarar målen som förväntat. Alla andra kan ju! Självkänslan blir därefter. Och lusten att gå i skolan och anstränga sig att lära blir obefintlig, ”jag är ju ändå helt omöjlig”.

Det kanske finns nåt ämne man är ganska bra på? Ämnen man gillar brukar vara lättare att bli bra i, då blir det roligt, och det stärker självkänslan. Även om det kanske ”bara” är slöjd… Kanske finns det någon eller några lärare eller andra vuxna man har förtroende för och tycker om? Som man känner sig sedd och bekräftad av. Som man kan prata med när det blir jobbigt. Eller klasskompisar man gärna jobbar ihop med eller vill hänga med på rasten?

Det viktigaste ”ankaret” för att få hemmasittande barn tillbaka till skolan igen är relationer till någon/några vuxna man litar på i skolan. Börja där!

Grunden för lärande är också relationer, enligt forskningen. Att vilja visa någon vad man kan, att man har förstått, att det går bra! Då känns det också meningsfullt att anstränga sig. Men det är viktigt att ta det i rätt ordning!

Först etablera relationen, att bli sedd, att känna att man duger som man är. Sen prestationen. När såg vi det hända? Är det inte så att du inte duger förrän du klarar målen, och är i skolan på full tid? Att relationen villkoras? Och sen undrar man varför det inte fungerar…

Man vet ju inte vad som fungerar förrän man prövat. Men tanken att skolan (och hela tillvaron) ska upplevas som Begriplig, Hanterbar och Meningsfull kanske i alla fall är en bra början?