Långt borta hör jag mitt namn….GITTEL.
Jag minns inte mycket från då de väckte mig. Men det jag minns är så stark. Jag minns att de tvättade mitt hår. Jag minns alla monitorer som var runt mig. Jag minns att jag inte kunde prata. Jag minns att de frågade om jag visste var jag befann mig och jag inte förstod någonting. Jag minns smärtan i min kropp som var olidlig.
De förklarade för mig att jag befann mig på intensivvårdsavdelningen i Malmö. Jag hade varit där i 9 dagar och mina skador var omfattande. Jag hade förlorat mitt högra underben och min högra arm. Jag låg på vänster sida och huden på min höft och rumpa var som ett stort jätte skrapsår. Tre av mina revben var brutna och jag hade frakturer på två av mina kotor.
Jag var i chock, sa de och min ångest var påtaglig. Minsta lilla rörelse och smärtan som kom var enorm. Hur mycket jag än letade i mitt minne fanns inget där. Vad hade hänt mig? Frågorna var nog många. Men det är inget jag minns. Det var människor runt mig hela tiden som kollade på alla monitorerna som fanns. Vad gjorde jag där???
När de talade om för mig att jag blivit påkörd av ett tåg förstod jag ingenting.
I min journal står det att första dygnet handlade om att överleva, då det kan hända att organen lägger av med så mycket skador och blod som jag hade förlorat. Då min sjukdomshistoria före tåg olyckan var psykisk ohälsa med tidigare suicidförsök var alla överens att det jag varit med om var ett självmord.
Första gången jag kände att jag inte ville leva så blev jag livrädd för de tankarna. De skrämde mig enormt mycket. Den gången satt jag i min bil i skogen. Ångesten var enorm och tårarna fullkomligt forsade. När jag sitter där och tittar ut ser jag ett träd när tanken om att : där ska jag avsluta mitt liv när jag inte orkar mer. Tanken gjorde mig skit rädd. Om jag inte levde mer skulle jag inte vara till besvär, inte en belastning för samhället eller anhöriga. De skulle ha det bättre om jag inte fanns. Dessa tankarna var konstanta.
Desto längre tid i min djupa depression som jag befann mig, desto mindre rädd blev jag för tankarna. De gav mig ett lugn att det fanns ett sätt att få slut på allt jobbigt. Det fanns en utväg. När några dagar hade gått på sjukhuset och den värsta chocken hade lagt sig började jag sakta förstå vilken tur jag haft.
Att jag inte kom ihåg något spelade ingen roll. Jag hade fått en extra chans och jag bestämde mig för att ta hand om den chansen. Tacksamheten var enorm.
Jag LEVDE!
Gittel Ullebo
Hjärnkollambassadör