Jag förstod nog inte hur snabbt jag trillade ner i min depression. Det var inte som att jag vaknade upp och befann mig i den. Utan den kom smygande
När jag väl insåg att jag hade en utmattningssyndrom så orkade jag tillslut inte kämpa emot mer. Min ork började ta slut.
När jag blev inlagd första gången var jag så uppstressad och mitt ångestpåslag var så högt. Det var som att jag grät för precis allt. En klump i magen som gjorde sig påmind hela tiden. Känslan av hopplöshet fanns i hela min kropp. Jag skämdes så mycket för jag hade hamnat där
Jag ville inte ha klumpen i magen, jag ville vara den jag var innan allt känns så jobbigt. Tankar att komma bort blandades av skam känslor. Varför tänkte jag så? Var kom de tankarna ifrån?
Det var så jobbigt att inte känna igen mig själv. Röran i mitt huvud, att inte klara av och komma ihåg saker var så frustrerande.
Under mer än tre år gick det verkligen upp och ner. Först började jag må lite bättre sen plötsligt från ingenstans kom det rejält bakslag. Ibland stretade jag emot och skulle försöka klara det själv. Men det slutade med att jag blev inlagd på slutenvården.
De mörkaste perioderna var tankarna om livets mening övergripande. Funderingar på att jag var till besvär för mina anhöriga fanns där ofta. Att de hade det bättre utan mig. För då skulle allt bli lättare för dem.
Många gånger var jag rädd för mina tankar. Jag vågade inte dela det med någon. Att bära på sådana funderingar själv är jätte jobbigt.
Idag vet jag hur viktigt det är att våga prata och berätta. Att sätta ord på det man känner är ibland inte det lättaste. Men jag förstår idag hur viktigt det är.
Vem som helst kan hamna i en depression. Ett dåligt mående syns oftast inte på utsidan.
Gittel Ullebo
Hjärnkollambassadör