Jag har upplevt fördomar, attityder och massa okunskap under mina år som sjuk i min djupa depression och utmattning. Det kunde vara saker som ryck upp, dig bit ihop, sluta ta på dig offerrollen, du gråter hela tiden eller du överdriver bara. Såklart gör det ont att höra sådant och vilket självklart satte sina spår. Idag tar jag inte åt mig av sådant. Det tyder på okunskap för den psykiska ohälsan.
Idag börjar vi mer och mer prata om stigma och stigmatisering. Men vad betyder de orden?
Stigmatisering innebär att en grupp, som anses avvika från normerna och betraktas som mindre värda i samhället, pekas ut och förknippas med negativa stereotyper. Begreppet är uppbyggt av tre relaterade komponenter; kunskaper, attityder och beteenden.
Orsaken till stigmatisering sägs ofta vara bristande kunskaper om psykisk ohälsa som kan utgöra en grund för negativa attityder, vilka kan påverka vårt beteende.
Exempel på stigma:
- Strukturell stigmatisering
- Vården inom psykiatrin får mindre resurser än annan vård
- Offentlig stigmatisering
Du som har så fin familj ska inte tänka på att inte vilja leva.
Du som ser så bra ut kan väl inte må så dåligt.
Självstigma
Det är bättre jag inte lever för jag är bara till besvär, ingen kommer ändå inte sakna mig eller jag duger inte till någonting.
Förr kunde jag tänka, om jag inte hela tiden höll på med någonting eller låg på soffan var jag lat. Typiskt självstigma. Men idag tänker jag inte så. Jag tillåter mig att vila och ser det som nödvändigt. Det är en viktig del av min återhämtning och jag kan ligga på soffan utan att känna kravet att jag måste prestera.
Med tanke på att jag inte upplevt så mycket fördomar och attityder gentemot mig själv genom åren, så var det såklart tufft att möta okunskap och attityder när jag blev sjuk i min psykiska ohälsa. Jag kände min annorlunda. Sen förvånar det mig också, att jag fick höra stigma av de som var anställda inom sjukvården som skulle hjälpa mig att må bra.
Jag är så tacksam när jag får komma ut på olika vis och föreläsa. När jag får dela med mig av mina egna erfarenheter och det jag varit med om. Att människor är tacksamma och glada för att de får ta del av min historia betyder mycket för mig. Min förhoppning är att stigmatiseringen av den psykiska ohälsan minskas genom att öppna upp mer och mer runt den psykiska ohälsan.
Stigman finns och kommer alltid finnas tills den dagen det upphör. Jag tror att, för att stigmatiseringen ska upphöra har vi alla ett ansvar att våga prata om psykisk ohälsa. Bland vänner, på arbetsplatser, i sin familj, i media eller vart man än befinner sig.
Våga prata, våga fråga och våga stå kvar
Gittel Ullebo
Hjärnkollambassadör