Det kryper i kroppen på mig, oron stegrar, ja ångesten är ett faktum, ska han aldrig gå och lägga sig så jag i min ensamhet kan ägna mig trycka in allt det goda som ligger gömt på olika platser i köket och i min väska. Allt det där som bara ligger där och väntar på mig, kallar på mig. Så jag kan göra detta i smyg utan min mans vetskap. För att slippa hans dömande, för att jag inte vill att han ska se vilken loser till kvinna han gift sig med. Men framför allt för att inte riskerar att han försöker hindrar mig.
För det mesta är jag väldigt öppen med att jag levt med psykisk ohälsa i många år och att det finns massor av psykisk ohälsa i familjen. Men det finns ett område som jag inte är lika öppen med. Kanske för jag inte känt mig helt fri från det, kanske för det är en så stor del av min identitet, ja faktum är att det funnits i mitt liv typ alltid. Jag var 40 + när jag insåg att jag faktiskt lider av en ätstörning: Hetsätningstörning och att jag gjort detta sedan jag var i 3-4 årsåldern. Jag minns fortfarande det där kalaset hos en av mina bästa vänner när mamma talar om för mig att man får bara ta en kaka av varje sort. Och NÄ du får inte äta de kakorna som dina kompisar inte äter upp. Jag minns hur ilsken och ledsen jag blev, hur skammen fick mig att gömma mig inne på min kompis rum. Hur jag knappt klarade av att leka för att allt jag kunde göra var att tänka på alla de goda kakorna som låg i andra rummet och kallade på mig. Jag hoppades att mamma skulle lämna rummet en stund så jag kunde smyga ut och sno åt mig någon mer kaka. Jag fick min chans men givetvis var där någon av de andra mammorna som hört mamma innan som såg mig och stoppade mig. Dubbel skam.
Innan jag insåg att jag lider av en ätstörning har jag bara sett mig själv som en som älskar godsaker allra helst söta saker, en person med dålig karaktär som inte kan skärpa sig och låta bli att äta för mycket av allt. Ja den där eviga fetknoppen som startar veckan med planer på att nu ska jag påbörja den där dieten. Eller nu börjar jag om. Denna gång ska jag lyckas. Men redan innan onsdag har denna plan gått i stöpet och jag tänker att jaja jag börjar väl om på måndag. Jag fattar inte varför jag inte kan lyckas det är väl bara att skärpa sig, ha lite karaktär äta mindre röra på sig mer. Men alla de här misslyckande gör något med mig, Självkänslan och mitt självförtroende är i dag närmast obefintligt. Så vid 40+ åldern inser jag plötsligt att jag lider av en hetsätningstörning jag läser på och allt jag läser är jo precis som det är mig man beskriver. Det kommer att gå ytterligare några år innan jag får hjälp. Men när det äntligen sker, en gruppbehandling på Resund i Malmö. Det är en otrolig känsla att få träffa andra som är precis som jag. Att faktiskt förstå att detta är en sjukdom och den går att bota. Vi får så mycket redskap och plötsligt är vi framme vid sista tillfället. Men hallååå !! Jag är inte frisk jag är inte färdig. Ni kan inte släppa mig nu. Men jo det gör man likt små fågelungar knuffas vi ut ur boet för att använda våra vingar. Man tröstar oss med att vi kommer ses efter sommaren. Osäkra rädda lämnar vi tryggheten för att nu själv jobba med de redskap och verktyg vi fått. Efter sommaren när vi ses igen har något hänt. Jag mår bättre, hetsäter inte lika ofta, jag har en insikt i vad som hände och kan reflektera kring det efteråt de gånger jag faller tillbaka till att hetsäta. Men hur ser det ut nu då några år senare. Jag kan absolut inte påstå att jag är helt botad. Det händer fortfarande en och annan gång att jag hetsäter. Men jag vet precis varför det hände och jag har redskap för att jobba med det. Jag kämpar hårt för att inte var för hård och slå för mycket på mig själv när det händer. Jag jobbar på så många olika områden med att bli min egen bästa vän. Att älska mig själv som jag är med mina fel och brister. Och inte döma mig själv på ett sätt som jag aldrig skulle döma någon av mina bästa vänner, eller i ärlighetensnamn någon annan överhuvudtaget. Jag kan inte säga att jag är helt frisk men jag är på god väg och att våga prata om det är ett steg i riktningen mot att bli frisk