Efter att jag skrev ett blogginlägg om ångest så dök det upp minnen från min barndom. Plötsligt inser jag att ångest inte är något jag drabbats av först i vuxen ålder utan det har funnits i mitt liv redan i barndomen. Dock är detta inte något som man benämnt som ångest eller överhuvudtaget satt något namn på. Förmodligen på grund av okunskap hos de vuxna runt mig, men även för att jag vid vissa tillfällen inte berättat för de vuxna vad jag kände och upplevde just då.
Jag minns en kväll när jag är 10–11 år. Jag och min mamma och min lillasyster är på besök hos någon bekant kanske en kollega till min mamma. Jag har inte träffat dem vi är hos eller de andra som också är där tidigare. Där är fler barn som vi leker med. Vi är där för att se Eurovision Song Contest. De vuxna är glada och alkoholen flödar. Vi barn ligger och tittar på Eurovision Song Contest på golvet under vardagsrumsbordet. Plötsligt får jag ont i bröstet (hjärtat), illamående jag minns paniken som jag fylls av, kommer jag dö nu? Trots panik och hemsk smärta berättar jag inte för någon, jag vill inte störa de vuxna när de festar, jag berättar inget för de andra barnen. Men jag är fruktansvärt rädd och tror jag ska dö.
Sen dyker ett annat minne upp. Jag minns att mamma berättat att jag som ganska liten något år bara, blivit alldeles vit i ansiktet och beskrivit att jag mår väldigt dåligt, tydligen ska jag ha gråtit hysteriskt och sagt att jag bara vill att pappa ska komma hem och ta hand om mig. Givetvis lämnar pappa jobb och kommer hem. Jag minns hur mamma med stor frustration beskriver det som hände när pappa kommer hem. Jag rusar ut i hallen slänger mig om halsen på honom och skriker äntligen är du hemma jag har saknat dig och borta är alla tecken på dåligt mående och sjukdom. Ett mirakel jag mår inte dåligt längre.
Jag minns ett tillfälle jag är ca 10–12 år. Jag har varit på jiujitsuträning. Mamma jobbar kväll väl hemma får jag igen ont i bröstet. Denna gång berättar jag för någon förmodligen för min mormor som ser till att pappa tar mig barnsjukhuset. Man röntgar mitt hjärta och gör andra tester men hittar inget fel. Man drar slutsatsen att jag nog fått en sträckning under träningen.
Jag har inga minnen av att man under min uppväxt pratade om psykisk ohälsa, dock har jag ofta fått höra att både mamma och mormor hade svaga nerver, och även min syster hade sådana tendenser. Men jag brås på min pappa och är stark och har inga klena nerver. Förmodligen har jag inte visat för omgivningen hur rädd jag varit sagt att jag trott jag skulle dö. (Ja jag vet jag har alltid varit den typiska duktiga flickan som vill vara alla till lags och inte skapar besvär för andra.) Dessutom var jag otroligt stolt över att vara stark och brås på min pappa, jag har jo alltid varit pappas flicka. Så ganska naturligt att jag inte vill visa att även jag har ” lite klena nerver.” Men de vuxna runt mig har garanterat inte heller varit observanta utan väldigt upptagna av sig själv och dramatiken i deras liv. Jag har också som vuxen insett att man konsumerat mer alkohol än jag någonsin gjort sedan jag fick barn.
Jag inser att det förmodligen funnits många andra tillfällen där jag haft ångest förmodligen har mitt ätstörda beteende varit ett sätt att lindra ångesten på.
I dag vill jag skicka med till alla föräldrar till alla som har barn i sin omgivning lär barnen att prata om alla slags känslor även de som är obehagliga lär dem berätta om det gör ont och skaver på ett sätt som de inte kan ta på. Att ta hand om ett barn som drabbats av ångest är lika viktigt som ta hand om fysiska åkommor som magsjuka, öroninflammation. Låt inte barnen bära ångesten själv för det är fruktansvärt att vara ensam i känslan jag kommer dö nu eller andra symptom som kommer med ångesten.