Jag är den typiska duktiga flickan som tror att hon kan hjälpa och stötta hela världen, ta hand om alla andra förutom mig själv. Jag har också ett enormt behov av att alltid prestera på topp. Det tog väldigt många år innan jag faktiskt insåg innebörden av att vara ”good enough” och ännu fler år för mig att inse att detta är fullt tillräckligt även för mig. Jag behöver inte prestera på topp i varenda situation, behöver inte vara alla andra till lags samt att alla andra inte behöver tycka om mig eller tycka att jag är en super kvinna. Den duktiga flickan behöver aldrig stanna upp och vila eller återhämta sig, hon har ju superkrafter som gör att hon kan stå emot allt, klara allt och hela tiden prestera på topp.
Aldrig kunde jag föreställa mig att vara den typiska duktiga flickan skulle bli det som fick mig att drabbas av utmattningssyndrom. Eftersom jag inte förstod vikten av att ta hand om mig själv och inte bara att ta hand om alla andra skulle utmattning ha mig fast i sina starka klor under så många år. Närmare 15 år givetvis fanns det bättre och sämre perioder under dessa år. Tiden innan jag blev sjuk var jag rastlös, jag ville mer tog på mig extra uppgifter trodde detta skulle bli min nyckel till framgång. Att hårt arbete alltid lönar sig. En ung mamma till tre med en syn på sig själv att jag klarar allt och allt måste vara perfekt. Jag jämförde mig med min mamma, min bonusmamma och min svärmor, men insåg inte att vi inte alls hade samma förutsättningar. Konsekvensen när jag inte kunde leva upp till den bilden som mamma, fru och vän blev att jag drev på mig själv, pressade ännu mer ändå kändes det aldrig som detta var fullt tillräckligt.
En dag bara rasade allt, det fanns inget mer kvar att ge varken åt andra och inte heller åt mig själv. Jag var ett vrak som konstant var trött, jag förvandlades till en gråtande zombie som trots vila inte blev återställd. Denna utmattning och tröttheten som inte försvann trots vila var fruktansvärd. Det går inte att beskriva för någon som inte har upplevt detta hur det känns. Utmattningen gav mig fysiska symtom som huvudvärk, sömnbrist, problem med mage och tarmar dessa symptom skapade så mycket problem och ångest att jag knappt kunde gå utanför huset för jag hela tiden behövde ha tillgång till toalett, illamående, jag kunde känna mig sjuk med typiska influensasymtom, feber ont i halsen, ont i hela kroppen, yrsel. Med på köpet så fick jag kognitiva nedsättningar som jag tappade mycket av mitt minne, jag som alltid läst mycket klarade inte ens av att läsa en tidningsartikel, knappt ett sms, att hålla en röd tråd i ett samtal var otroligt svårt. Jag stod inte ut med att vara i ett rum med flera andra. Jag som alltid varit social ville nu bara vara själv. Höga ljus och skarpt ljust påverkade också mig.
Jag var ett vrak som tillbringade dagarna i soffan gråtandes. Massor av ångest. Jag förstod inte vad som behövdes göras för att bli återställd och bli som vanligt, att hitta tillbaka till den jag var innan jag blev sjuk. Det tog lång tid att inse att NÄ Martina du ska inte tillbaka till den jag var innan för det var jo det som gjorde att jag blev sjuk. Jag ska läka och bli frisk. Att acceptera att jag aldrig kommer tillbaka till den jag var innan, utan jag har behövt bli snällare mot mig själv. Ni kan tro att jag får kämpa hårt för att vara lika snäll och omtänksam om mig själv som jag är mot alla andra. Behandla mig själv som jag gör med min familj och mina bästa vänner. Jag kämpar också hårt med att motstå impulser där jag bara vill rusa i väg och hjälpa och stötta och fixa för alla andra eller att driva på mig själv för att det jag utför ska bli perfekt. Under min resa från sjuk till frisk har jag också behövt ändra på mitt tänk och agerande. Det är så lätt att när man börja känna sig frisk och återställd att man glömmer bort att man fortfarande behöver utrymme och faktiskt behöver prioritera sin återhämtning. Det gör faktiskt alla andra människor med. Att inse att numera kan jag inte köra på i 200 som jag gjorde tidigare. För då blir jag sjuk igen och idag är vägen dit är mycket kortare än den var förut. Detta är svårt. Men det är prioritet 1 för att inte bli sjuk igen.