Vid ett tillfälle när jag var inlagd på slutenvården så trodde jag att jag fått en allergisk reaktion av någonting. Antagligen morötter var min tanke. Det var som det brann i mina underarmar. Jag trodde jag hade blivit förgiftad. Det kliade, stack och jag ville det bara skulle försvinna.
När det eskalerade och det enda som hjälpte var att klia. Jag fullkomligt rev i sönder mina armar. Det blev ett tvång att klösa, riva och bita mig i underarmarna för det skulle försvinna.
Jag kunde plötsligt komma på mig med att det rann blod från armarna som jag kliat och rivit mig. Jag var inte medvetande av vad jag gjorde
Personalen på avdelningen pratade om att jag hade utvecklat ett självskadebeteende. Men jag fattade inte att det var sant. Jag tyckte bara att de ville göra mig till en syndabock och de förstod inte att jag var allergisk mot någonting. När de sa till mig att inte klia och riva blev jag jätteirriterad för det var bara så jag fick bort känslan.
Det stack som tusen nålar, det brann i mina underarmar. Jag rev, klöste, och kliade hysteriskt på armarna tills det började blöda. Till och med på natten kliade jag mig och vaknade av blod på sängkläderna. När det var som värst märkte jag inte när jag gjorde det. Plötsligt kände jag hur blodet droppade från mina armar.
Inga allergitabletter eller salva hjälpte så klart då det inte var någon allergi. Det som hjälpte var att frysa vatten i plasthandskar som jag gned mot armarna. Kylan gjorde att det som stack och brann domnades av.
Det tog ett bra tag tills jag förstod att det inte var någon allergi. Förnekelsen över att jag faktiskt hade ett självskadebeteende fylldes med skuld och skam
Idag syns inte såren efter den perioden på mig om man inte vet någonting. När jag ser de små ärren påminner det mig om perioden. Idag pryder tre fjärilar på min enda arm jag har. De symboliserar mina tre söner.
Mina sår på insidan syns inte men de finns där. Såren jag har på utsidan syns men de gör mig till den jag är i dag. Idag är jag frisk helt från mitt självskadebeteende