Minnet av den där hemska eftermiddagen för 16 år sedan är lika starkt i dag som den där dagen när bomben exploderade i vårt hus. Ja nu var det inte en riktig bomb, fast det kändes så. Hem kommer en gråtande 12åring, hon säger orden jag aldrig trodde jag skulle få höra från ett barn. Mitt 12 åriga barn vill inte leva längre. Det finns en plan och de flesta som suciderar på detta vis brukar lyckas. I min värld fanns det inte att ett barn kan må så dåligt. Hur hanterar man en sådan sak, vart vänder man sig? Jag minns ångesten som jag försökte trycka undan, paniken, rädslan. Hur jag far runt i huset och tar undan allt som kan vara farligt, medan mina två yngsta barn får vakta sin storasyster, samtalet med BUP. Sedan följde några tuffa månader när vi hade dygnet runt bevakning på henne. Vi fick bra hjälp och stöd men denna hjälp var några timmar om dagen på vardagar, resten av dygnet och på helgerna var vi ensamma. Jag minns min rädsla, känslan av ensamhet, känslor som att jag misslyckats som mamma. Det var en enorm lättnad när det vände och min dotter började må bättre.
Dottern mådde bättre. Men jag höll på att gå sönder. Oron höll på att äta upp mig, jag kunde aldrig slappna av. Jag var som en hök som håller koll på sitt tilltänkta byte. Fast jag höll koll på min dotter. Lyssnade efter förändringar i hennes tonläge, hade koll på hennes stämningsläge. Minsta lilla sak och jag fick panik. Kom hon hem för sent fick jag panik. Jag var fast i rädslan och känslan av att jag misslyckats som mamma, ja jag hade jo inte lyckats skydda mitt barn från att må så dåligt att det inte fanns någon mening att leva.
Det skulle ta många år innan rädslan minskade. Fortfarande i dag 16 år senare kan jag komma på mig själv med att vara uppmärksam på minsta förändring i hennes mående fast inte lika mycket som förr.