Jag minns så väl den där dagen på högskolan när min handledare tog mig åt sidan och pausade examinationen som en annan lärare höll i för att fråga mig hur jag mådde efter att examinatorn inte godkänt vårt arbete och jag började gråta.
”Det är inte så bra just nu,” minns jag att jag svarade henne och berättade att jag hade tankar på att jag inte ville leva längre.
Blicken hon gav mig var inte dömande så som jag själv hade intalat mig att andras bemötande skulle vara för jag kände mig som en börda om jag skulle öppna upp mig för någon om hur dåligt jag egentligen mådde på insidan. Men blicken jag mötte från henne var istället full av medlidande och medkänsla. ”Jag vill inte att du ska behöva må så här,” svarade hon mig med berörd röst och tittade mig rakt i ögonen.
Jag hade succesivt under ett halvår eller så byggt upp en väldig tungsint och negativ sinnesstämning som färgade av sig på min inställning gällande det mesta i min tillvaro. Det var en kombination av många olika saker som till sist blev för tung för mig att bära psykiskt. Att som ung 22 åring leva med långvarig stress av olika slag kopplat till livssituationen gjorde att min kropp var väldigt slutkörd, men ändå fortsatte jag att köra på. Diffusa sjukdomssymptom med värk i kroppen, överhängande trötthet och oförklarlig smärta i händerna som gjorde att jag inte längre kunde skriva för hand var några av symptomen som jag brottades med då. Min självkänsla var låg, jag hade för vana att lägga skulden på mig själv och tänka att jag inte förtjänade att må bra. Resultatet blev en ond cirkel där min inre röst blev mer och mer tungsint samtidigt som den fick större och större plats i mitt huvud.
Ibland är räddaren i nöden inte den som gör den stora insatsen utan räddaren är startskottet som tänder gnistan till något större. Att bli sedd mitt i allt mitt jobbiga och att bli bemött med omtanke var vad jag behövde i den stunden för att kunna släppa ner på murarna och erkänna inför någon annan att jag inte mådde bra. När jag kom hem vågade jag berätta för min mamma hur jag mådde och jag blev inte bemött som en börda utan av omtanke även där.
Jag vet att det kan ta lång tid att bygga upp sig själv i sitt inre efter en djupdykning i den psykiska ohälsan. Vad jag insett är att för varje gång jag byggt upp mig själv så blir uppfattningen att jag skulle vara en börda om jag öppnar upp mig allt mindre sanningsenligt. Att dessutom ha människor i min omgivning som jag känner att jag kan öppna upp mig till när jag inte mår bra blir ytterligare en skyddsfaktor.