När jag var sjuk i min djupaste depression kände jag mig inte älskad. Jag kunde inte känna kärleken, varken från andra eller till mig själv.
Allt kändes tomt, kallt och meningslöst. Det var som om jag var innesluten i ett tjockt mörker där inget ljus kunde tränga in. Och i det mörkret försvann också förmågan att ge kärlek vidare.
Ordet kärlek beskrivs i Svenska ordboken som: ”en mycket stark, positiv känsla som kännetecknas av ömhet och ibland sexuell åtrå samt ofta av andlig gemenskap.”
Men kärleken är så mycket mer än en definition i en bok. Den är läkande, om vi förvaltar den rätt.
Den bär på ömhet, tillgivenhet, samhörighet och viljan att göra gott för någon annan. Kärleken kan riktas mot en annan människa, men också mot naturen, sitt hem eller sitt husdjur. Den kan vara både stilla och brinnande, både ömtålig och stark.
Vi människor behöver kärlek. Vi behöver bli sedda, uppskattade och respekterade för den vi är.
För att vi ska kunna ta hand om kärleken i våra liv måste vi också vårda kärleken inom oss själva. Den behöver näring, omtanke och förståelse, precis som en liten trädgård som vi vill se blomstra.
Att ge kärlek till andra är vackert, men det får inte ske på bekostnad av vår egen. Att ständigt ge utan att fylla på inifrån skapar obalans. Vi behöver hitta den där punkten där kärleken flödar både inåt och utåt.
Idag känner jag en enorm kärlek till mig själv, och det är en fantastisk känsla. Den får mig att må bra, att känna värme och glädje. Jag har lärt mig älska och uppskatta mig själv. Det har krävts mycket träning för att hitta en äkta kärlek till mig själv
Jag vet idag att jag är älskad och att jag uppskattad. Ibland känner jag så mycket att det bubblar över i mig och det är okej att känna allt jag känner