När man lever med NPF- diagnoser i familjen och psykisk ohälsa så kommer man uppleva mycket stigmatisering. Här kommer ni få ta del av stigmatisering jag råkat ut för och hur detta har påverkat mig.
Jag har tre unga vuxna barn varav mina två döttrar har dubbla NPF diagnoser. När de var barn var det många vuxna som tyckte de var annorlunda och jobbiga, stökiga. Ofta fick jag höra att mina döttrar var ouppfostrade att jag inte hade pli på dem. Jag curlade dem för mycket daltade för mycket med dem. Man fick mig att känna att jag var en dålig mamma. Med min son har man inte sagt att jag var en dålig mamma. När min yngsta blev hemmasittare så sa man att jag var för slapp, det är bara att säga att hon ska gå i skolan, att vara hemma är inget val. Du förstår väl att hon driver med dig manipulerar dig. Hon vill bara vara hemma för det är så mysigt. Stäng av internet så ska du se att hon går till skolan. Igen fick jag höra vilken dålig mamma jag var. Detta ledde till att jag drabbades av självstigma plötsligt i mina tankar var jag en dålig, curlande mamma, som inte hade pli på mina barn. En mamma med ouppfostrade barn, som lät sina barn köra med henne. Man såg inte hur jag kämpade för att hjälpa mina barn med deras svårigheter. Jag själv insåg inte att jag gjorde allt jag kunde och lite till för att mina barn skulle kunna ha ett bra liv trots sina svårigheter. Men att vara en dålig mamma fick mig att må jättedålig psykiskt.
När jag själv drabbades av psykisk ohälsa så mötes jag igen av mycket stigma. Plötsligt var jag inte längre den där uppskattad kollegan jag tidigare varit utan nu var jag den där kollegan som var borta för mycket, den som man aldrig kan lita på. Den där kollegan som man helst vill slippa jobba med. Jag var den där mardrömsanställde som hade hög frånvaro, lat, en anställd som inte ville jobba. Från min omgivning fick jag höra lägg salladsblad på ryggen så kryper latmasken ut, det är väl bara att bita ihop. Alla har lite ångest ibland, alla blir vi lite deppiga ibland det stannar man inte hemma för.
Snart blev allt detta min verklighet. Plötsligt såg jag mig själv som en dum lat, feta kossa, som inte kunde få arbetslivet att fungera. Jag dög inte till något, dålig mamma, dålig fru som inte tog hand om hemmet och familjen. Dålig anställd, en parasit som levde på andra. I mitt självstigma dömde jag mig själv mycket hårdare än vad omgivning någonsin gjort. Jag stannade kvar på en arbetsplats som inte var bra för mig, där jag aldrig blev frisk för jag trodde att säger jag upp mig härifrån kommer jag aldrig få ett nytt jobb för vem vill anställa en som är borta mer än hen är på jobb? I min värld vill väl ingen det. Man vill ha anställda som presterar på topp hela tiden, som klarar av att hålla många bollar i luften.
Till slut kom jag till den punkten där jag insåg att jag måste göra något annat för att ha en chans att bli frisk. I dag har jag ett jobb där jag är uppskattad, jag utvecklas och lär mig nya saker hela tiden. Jag har fått denna möjlighet att tack vare min erfarenhet som mamma till två med NPF och själv drabbad av psykisk ohälsa. I mitt jobb kommer jag dagligen i kontakt med stigmatisering kring psykisk ohälsa. Det känns fint att vara en liten kugge i ett hjul som jobbar för att minska stigmatisering kring psykisk ohälsa.