För ett år sedan 11 november stod jag och föreläste om begreppet stigma, ett begrepp som många känner till men kanske inte riktigt förstår vad det faktiskt innebär för den som blir utsatt för stigmatisering.
Inför denna föreläsning var jag så fruktansvärt nervös; för hur skulle jag förmedla på ett sätt så andra kan förstå.
Och så här blev det och så här förmedlade jag mitt budskap gällande stigma.
Som barn fick jag alltid jaga min mammas uppmärksamhet, för att hon skulle se mig. Och när jag växte upp fortsatte jag att söka andras uppmärksamhet. För att någonstans så ville jag synas och bli sedd för den jag var. När jag vid 19 års ålder flyttade till ett behandlingshem uppe i Norrland så fick jag ett nytt perspektiv på det där med uppmärksamhet. Jag såg de andra tjejerna där på behandlingshemmet hur de fick uppmärksamhet genom att skada sig själv. Och jag som inte alls gjorde det, jag fick inte alls samma uppmärksamhet som dem. Det var som att jag inte fanns, att jag inte existerade för personalen hade ju faktiskt ögonen på de andra tjejerna och inte på mig. Så jag började göra precis som de andra tjejerna, det vill säga att jag lärde mig att skada mig själv på behandlingshemmet. Just för att jag också ville synas, jag ville också bli sedd. Så i jakten på att någon skulle se mig, så började jag att skada mig själv. Kanske mest som ett rop efter hjälp. Jag såg det som en utväg, att skada mig själv. Mest för att jag kunde sätta ord på det jag det jag inte kände men också för att ingen riktigt verkade vilja lyssna på mig. Men det som jag trodde skulle bli till något bra blev plötsligt väldigt farligt.
När jag senare flyttade ut från behandlingshemmet och ut i eget boende så hamnade jag inom psykiatrin. Och när jag var ensam kom alla möjliga tankar och känslor. Många känslor handlade om att jag inte dög. Att jag inte var bra nog. Så väldigt ofta slutade mina tankar med att jag skadade mig i ett desperat försök till att få bort mina känslor. Och detta resulterade i att jag hamnade på psykiatrin. Och när jag väl var där så kände jag mig trygg, jag var ju inte ensam med mina tankar. Och när jag sedan blev utskriven så klarade jag inte av att vara hemma, det blev som en ond spiral. En katt och råtta lek, där jag i själva verket försökte sätta ord på det som rörde sig inom mig. Men också för att jag ville bli sedd och bekräftad för den jag var. Och senare när jag faktiskt fått tagit del av mina journaler, så har jag läst vid många tillfällen att jag var en tjej som var uppmärksamhetssökande. Jag skadade mig ju inte själv för att det var kul, utan för att jag märkte att det faktiskt dövade den smärta jag hade inom mig. Det gjorde inte lika ont om jag satte smärtan någon annanstans. Någonting som vi patienter som skadar oss själva ofta får höra är att vi gör det för att vi söker uppmärksamhet. Men riktigt så är det inte, det är inte de som det handlar om även om det till en viss del var så för mig.
Genom åren har mina försök blivit både många och farliga. Och jag har kanske inte lagt så stor vikt på det just där och då. Utan det är något som jag började reflektera över för några år sedan, där jag tänkt vad har jag egentligen gjort mot mig själv? När jag skadade mig som mest så valde man att göra en utredning på mig och jag fick diagnosen borderline personlighetsstörning eller som det numera heter EIPS (emotionell instabil personlighets syndrom) detta är en diagnos som fått många konsekvenser för mig. För är man en borderlinetjej så är det väldig lätt att människor särskilt de inom vården tänker; aaah, hon är en sån där jobbig tjej som bara söker uppmärksamhet. Och det har jag fått höra många gånger. Och det går även att läsa i mina journaler. Det här, det är stigma.
En händelse som jag dessutom minns var att jag vid ett tillfälle stod i kön i en matvarubutik, det var sommar- jag hade kortärmat och läkta sår mina armar. När det är min tur att lägga upp mina varor på rullbandet så får jag syn på kvinnan framför mig i kön. Hon tittar på mina armar och föser sedan sina varor mot sig och där och då så kändes det som om jag var smittad av pesten. Och det var en händelse som tog väldigt mycket på mig. Det här, det är stigma.
Då jag var i mitt självskadebeteende så var det många gånger som jag blev tvungen att åka in till akuten för att jag behövde sys. Många gånger har jag fått träffa fantastiska läkare och sköterskor. Vissa har gråtit, men vissa har också suckat, kanske mest för att dem känt sig hjälplösa men också maktlösa. Men jag har också träffat läkare som resonerat och talat om för mig: eftersom du nu har skadat dig själv så kan vi lika gärna sy dig utan bedövning. Det kändes som om man blev straffad för att man hade skadat sig själv. Och för mig för blev detta en slags trigger, att om jag skadade mig så kunde jag lika gärna strunta i bedövningen precis som läkarna hade sagt. Det här, det är stigma.
Och vid något annat tillfälle så var jag tvungen att söka akut vård då jag hade fruktansvärt ont i min mage så att jag knappt kunde stå. Och jag minns att ligger inne på mitt rum på akuten på en brits och bara vrider mig av smärta då läkaren kommer in på rummet och säger: jag ser här att du har borderline. Sedan när hade min mage något med min borderline att göra. Det var ju inte så att jag låg där för att jag ville ha uppmärksamhet eller för att det var särskilt kul. Det här, det är stigma.
Och vid något tillfälle när jag bodde i Hälsingland så hade jag varit med i tidningen och berättat om en förening som betydde väldigt mycket för mig. Jag minns att jag var med för att jag och andra ville försöka rädda vår lokal som vi hade. Och i den artikeln hade jag berättat hur bra jag mådde när jag vistades i den lokalen och det skulle jag inte ha gjort. Läkaren tyckte att han kunde skriva ett brev till mig där han hänvisade mig till att ta kontakt med arbetsförmedlingen då jag hade nämnt i tidningen att jag faktiskt mådde bra. Genom en tidningsartikel väljer läkaren alltså att friskförklara mig genom att påpeka att jag skulle söka ett jobb i stället för att han skulle skicka in ett intyg till Försäkringskassan. Jag minns att jag blev oerhört ledsen och fick ångest över detta. Och jag klandrade mig själv för att jag var med. Men efter många vänder så ändrade sig läkaren, kanske mest för att det blev ett väldigt liv på grund av detta. Det här, det är stigma.
Men så klart finns det ju också människor som faktiskt har gjort något bra. Som också har betytt otroligt mycket för mig u mitt liv. Och det är dem som har stannat kvar, hur tufft det än må ha varit för mig. Och dessa vill jag gärna hylla för utan dem så hade jag aldrig kommit dit jag är idag. För trots allt så har det varit en tuff resa, dem har gett mig utan sin tid, dem har hållit om mig när det gjort som mest ont och dem har visat att jag är jag. Att jag duger precis som jag är, oavsett. Med dem behövs inga krusiduller, med dem har jag kunnat vara jag utan att bli dömd. Dem har gett mig redskapen behöver för att kunna fortsätta längs den väg jag har framför mig. Så ett stort tack till dessa människor. Människor som har trott på mig när jag själv inte vågat tro på mig själv.