Jag har upplevt många fördomar, attityder och en hel del okunskap under mina år som sjuk i depression och utmattning. Det har inte alltid varit elaka ord, men ord som ändå gjort ont.
Ord som: “Ryck upp dig.” “Bit ihop.” “Du tar på dig offerrollen.” “Du gråter hela tiden.” “Du överdriver bara.”
Jag minns så väl känslan – hur jag satt där, redan så trött, redan så fylld av skuld, och försökte förklara hur det kändes inuti. Men oavsett hur jag beskrev det, så kändes det som att ingen riktigt förstod.
Att höra de där kommentarerna när man redan ligger ner… det river i hjärtat. Man vill bara bli sedd, inte dömd. Det gjorde ont då. Det satte spår.
Men idag ser jag annorlunda på det. Jag tar inte längre åt mig. För jag har förstått att det inte handlade om mig – utan om okunskap.
Det finns fortfarande så lite förståelse för hur psykisk ohälsa verkligen känns. Hur det är att vara i den där djupa tröttheten där allt bara är tungt, där man inte längre orkar hålla uppe masken.
På senare år har vi börjat prata mer om stigma och stigmatisering.
Det är stora ord, men för mig betyder det något väldigt mänskligt: Att människor dömer det de inte förstår. Att man blir sedd genom andras fördomar istället för som den man är.
Stigmatisering handlar om okunskap, attityder och beteenden. När kunskapen saknas, skapas fördomar. Och när fördomarna får styra, påverkar det hur vi bemöter varandra.
Jag har fått höra kommentarer som: “Du som har en så fin familj ska väl inte tänka på att inte vilja leva.” “Du som ser så glad ut – du kan väl inte må dåligt?”
Och jag har själv tänkt tankar som: “Jag är bara till besvär.” “Jag duger inte.” “Jag är lat om jag vilar.”
Det där är självstigma – när man börjar tro på de fördomar man mött. Förr kunde jag inte ligga still utan att känna mig värdelös. Om jag inte gjorde något, presterade, så var jag lat.
Men idag vet jag bättre. Idag tillåter jag mig att vila. Jag vet att vila inte är svaghet, det är nödvändigt. Det är en del av min återhämtning. Jag behöver inte längre be om ursäkt för att jag tar hand om mig själv.
Det som kanske gjorde mest ont under min sjukdomstid var ändå att möta okunskapen även inom vården. Från människor som jag trodde skulle förstå, som var där för att hjälpa. Att känna sig ifrågasatt där man borde känna trygghet, det är något jag aldrig glömmer.
Men mitt i allt det mörka har något fint vuxit fram. Jag är så tacksam över att jag idag får komma ut och föreläsa, att jag får dela med mig av min historia.
Att få möta människor som säger: “Tack. Jag känner igen mig.”
Det betyder mer än jag kan beskriva. Det gör att allt det jag gått igenom inte känns förgäves. Jag hoppas att mitt berättande kan bidra till något gott – att fler vågar prata om psykisk ohälsa, vågar fråga, vågar lyssna. För det är så vi kan börja bryta stigmat.
Stigmatiseringen finns, och den kommer inte försvinna av sig själv. Men jag tror verkligen att varje gång någon öppnar sig, varje gång någon berättar, så blir världen lite mjukare.
Så låt oss fortsätta prata. Om det svåra, det tunga, det som gör ont. För i det samtalet finns hopp.
Våga prata. Våga fråga. Och framför allt – våga stå kvar.