Jag jobbade i kommunens äldrevård, älskade mitt jobb. Var en omtyckt kollega och anställd. Sedan drabbades jag av psykisk ohälsa. Jag var helt sjukskriven, sedan sjukskriven 75%, 50%, 25% kom tillbaka jobbade helt ett tag blev sjuk igen. Så fortsatte det i några år. Det blev allt kortare tid jag var frisk och fullt arbetsför mellan varje sjuktillfälle. Jag började jobba på annan avdelning, jag började jag jobba på ett annat av kommunens boende, för att se om det blev någon skillnad. Men NEJ det blev ingen skillnad jag fortsatte att bli sjuk. Mina chefer började komma med frågor som om jag någon gång funderat på att göra något annat än jobba i äldrevården Efter något år sa psykiatrin till mig att jag borde byta jobb. Man trodde inte jag skulle bli frisk så länge jag jobbade i vården. Detta ville jag inte höra talas om. Jag älskade ju mitt jobb, dessutom kunde jag inte se att det fanns något annat jag skulle kunna jobba med. Jag kunde inte föreställa mig att det skulle finnas någon annan som ens skulle vilja anställa mig som vikarie. För vem vill anställa någon som är borta mer än hen är på jobb. Det hade jag jo inte själv velat. Alltså stannade jag kvar på en arbetsplats där jag aldrig blev frisk. Envist dumt och tjurskalligt. Men jag är uppfostrad i en anda där en fast tjänst är guld värt och den är man rädd om. Man säger inte upp en tills vidare anställning för ett vikariat. Så jag var fast med ett jobb där jag om och om igen blev sjuk.
Till slut kom den dagen när även jag insåg att detta fungerar inte längre. När jag kände nu måste jag göra något så jag blir frisk. Efter ett år i ett samverkansprojekt mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, så sa jag upp min fasta tjänst på 75% för en tillfällig tjänst på 10 timmar i veckan. Ja jag var enormt rädd för vad konsekvenserna av detta skulle bli. Det fanns en del personer som ifrågasatte om jag nu blivit galen på riktigt. Oron min man upplevde i detta var enorm.
Men jag hade nu nått botten där jag kände att nu måste något hända om jag ens ska ha en liten möjlighet att bli frisk. Detta var i början av sommaren när hösten kom så kom konsekvenserna av att jag sagt upp min fasta tjänst. Den tillfälliga tjänsten på 10 timmar i veckan avslutades då caféägarna insåg att deras café inte gick runt när skolorna började och när semestrarna var slut.
Min panik var enorm när man bara jobbar 10 timmar i veckan har man inte rätt till A-kassa. Då hittade jag en liten, liten annons på Arbetsförmedlingens platsbank. Samtalsledare för patientforum. Enda kravet var att man skulle ha erfarenhet av psykisk ohälsa. Ni kan inte ana hur förvånad jag blev när jag fick detta jobb. Kan ni tänka er där fanns någon som vågade satsa på ett sådant osäkert kort som jag var. Där min egen erfarenhet av psykisk ohälsa sågs som en värdefull merit. Jag fattade inte hur detta gick till. Det skull visa sig att detta var precis vad jag behövde för att läka och bli frisk. I dag jobbar jag i samma verksamhet, i flera olika projekt. Jag jobbar nu ca 80%. Har ett jobb som är mycket stimulerande där jag hela tiden lär mig nya saker, jag har kollegor och chefer som tror på mig. Här är att varit drabbad av psykisk ohälsa inget konstigt, utan en merit.
I dag är jag så tacksam att jag faktiskt vågade ta detta steg och gå emot alla mina värderingar, åsikter kring ett fast jobb.
Att jag vågade har inneburit så mycket positivt för mig, jag har utvecklats så otroligt mycket som människa som jag aldrig ens skulle drömma om var möjligt. Till er som tvekar ska jag våga slänga mig ut i det okända. Ja ja ja gör det. Chansen är stor att ni får något som är så mycket bättre än det ni lämnar.