Kärlek till sig själv är det viktigaste som finns. När man älskar sig själv. Kan man älska någon annan. Samtidigt har kärleken till mig själv varit aningen påverkad och väldigt tilltufsad när jag gått igenom sina tuffaste stunder inom just psykisk ohälsa. Jag glömmer aldrig första gången som jag påverkades av min ohälsa, hur den tog tag i mig och gjorde att jag mådde skit. Sänkte mig botten. Det var hösten 2007 påbörjades min första tuffa resa. Inte för att jag egentligen hade ”nycklarna” eller min metod för att försöka landa så mjukt jag oavsett kunde på de rosa molnen. Kärleken till mig själv byggdes sakta men säkert upp igen genom självkänslan som många gånger efter det.. fått sig olika törnar.
Sommaren 2011 när jag blev utsatt och hotad med en yxa fem centimeter från huvudet, på en tidigare arbetsplats. Vilket utvecklade min PTSD. Återigen, efter att ha nått botten.. sätta sig på hästen och sakta ta mig fram. En ny tuff process att bygga sig stark tog kraft. Men denna gång på ett helt nytt sätt. Ett sätt som utvecklade inte bara självkänslan igen, utan även tog med mig på en kärleksfyllda resan som pågår än, nämligen att bli HEL som den stolt transperson jag är idag.
Utan kärleken till mig själv och framför allt, en stabilare självkänsla. Hade jag inte stått där jag står idag. Dock kan jag säga att mycket återstår av resan genom livet, berg och dalbana. MEN! Hoppet och styrkan att ta sig förbi oktober till december, som är mina tuffaste månader, finns alltid kvar. TROTS samma period är lika tuff årligen. Kärleken återfinns där i mitten av januari med kraft och energi.