Är det inte väldigt vanligt att vi människor anser att kärlek är något som vi måste göra oss förtjänta av? Den kollektiva känslan och upplevelsen av att kärlek är någon form av belöning sitter djupt grundad i oss. Som barn söker vi bekräftelse från föräldrar, syskon, vänner, lärare och andra människor som har ett värde för oss. Detta följer med oss i alla åldra. Vi ändrar på våra utseenden, förändrar och döljer våra personligheter, undviker att sticka ut eller känna oss unika. Vi gör allt det i hopp om att få ett uns av kärlek.
Vi slutar värdesätta oss själva och i stället söker vi den värderingen hos andra. Det ständiga sökande efter bekräftelse, omtanke, tillgivenhet och kärlek tycks hemsök oss tills dagen vi dör. Vi önskar inget mer än att få uppleva den där villkorslösa kärleken som alla läser om i böcker eller ser på filmer. Men kärleken kommer aldrig att bli villkorslös, inte så länge vi fortsätter att se det som en belöning eller som en våg som väger vårt värde. Nu talar vi inte enbart om kärleken som finns mellan par. Vi talar även om kärleken vi söker hos en förälder, syskon, vän, kollega, granne, sina barn etcetera. Kärlek ger sig i uttryck på miljoner sätt och vi jagar dem alla, oavsett priset vi behöver betala.
”Man måste älska sig själv innan man kan tillåta att någon annan älskar en” är ett citat som jag avskyr och ställer mig stark emot. För den meningen förmedlar enbart att kärlek och förmågan att älska och att ta emot kärlek är något man måste förtjänar genom att uppnå egenkärlek, något som kan vara totalt omöjligt för många av oss. Det är även en mening som sätter en själv som boven i alla relationer som fallerar. Vi ställer tydliga krav på oss själva och varandra. Vi tänker ofta på: vad vi behöver göra eller hur vi ska se ut för att få kärlek. Vad vi inte ska göra eller hur vi inte bör bete oss. Kärlek har blivit ett sätt att mäta ens värde, både sitt eget och andras. Varför då?
Ingen ska behöva ”förtjäna” kärlek.