Det finns ett före och ett efter i mitt liv.
Ett före där mörkret tog över. Där jag inte längre orkade bära mina egna tankar. Jag minns inte själva händelsen vid tågrälsen, bara att jag vaknade upp på sjukhuset. Svårt skadad, med delar av min kropp borta och utan minne av vad som hänt, omgiven av ljud jag inte förstod och ansikten jag inte kände igen.
Jag var trasig. Förvirrad. Utlämnad. Men jag levde
När man förlorar delar av sin kropp tvingas man omförhandla hela sin identitet. Vem är jag nu? Vad är jag värd?
Och där, mitt i smärtan, tändes något oväntat. En liten gnista. Livet började på något vis om. Jag blev någon annan – inte den jag varit, men heller inte den jag trodde att jag måste vara. Jag tvingades möta mig själv på nytt, med en kropp som förändrats och en identitet som behövde byggas om.
Sakta lärde jag mig att se på mig själv med snällare ögon. Att byta ut hårda tankar mot mjukare. Att förstå att helhet inte sitter i en perfekt kropp, utan i viljan att fortsätta. Jag kämpade mig tillbaka, steg för steg, andetag för andetag.
Idag lever jag i trygghet. I kärlek till mig själv. Oron och ångesten styr inte längre mitt liv. Jag bär mina ärr som bevis på överlevnad – inte på svaghet.
Att födas på nytt är inte att sudda ut det som varit. Det är att låta något nytt växa fram ur det som gick sönder.
Jag föddes på nytt den dagen.
Och idag väljer jag livet – varje dag.