Att förlåta är inte alltid att förstå. Ibland finns det inga svar som känns tillräckliga, inga förklaringar som läker det som varit. Och kanske är det just där, i det oförklarliga, som förlåtelsen får sin största betydelse.
Under min tid på sjukhuset började något förändras i mig. Tankarna var många, tunga och snurrande, men mitt i allt det där började jag sakta närma mig något jag länge undvikit, att förlåta mig själv. Inte för att allt plötsligt blev tydligt eller rätt, utan för att jag kände att jag behövde det för att kunna andas vidare.
Det jag varit med om är en del av min resa i livet. Den går inte att sudda bort, inte skriva om. Och kanske behöver den inte heller det. För mig blev det viktigare att möta det som varit med en mjukare blick. Alla mina felsteg, allt självhat, allt letande efter något jag inte ens visste vad det var, jag valde att förlåta det. Oavsett hur stort eller litet det kändes.
Jag tror att det handlade om att tillåta det som varit att få finnas, utan att längre bära det som en börda. Att släppa taget, bit för bit. Jag kunde ju inte förändra det förflutna, hur mycket jag än försökte. Det enda jag kunde göra var att välja hur jag ville leva vidare.
När jag verkligen kunde förlåta, på riktigt, djupt in i själen, då kom en slags ärlighet över mig. En klarhet. Och i den ärligheten fanns en lättnad, nästan isig i sin tydlighet, men samtidigt befriande. Som att något tungt äntligen lossnade.
Tillåtelsen att se varje litet steg som ett framsteg har blivit en trygg plats för mig. Att förstå att utveckling inte handlar om perfektion, utan om rörelse. Att det är okej att inte ha alla svar. Att det är okej att ibland göra fel.
Det här är jag. Och jag har förlåtit.
Och kanske är det just det som är kärnan i allt, att vi inte alltid behöver förstå allt för att kunna släppa taget. Ibland räcker det att välja att inte bära det längre.
Jag var tvungen att förlåta mig själv först, för att kunna förlåta andra. Och i den processen hittade jag inte bara förlåtelsen. Jag hittade också mig själv