Det är svårt att förklara hur långt borta skrattet faktiskt var för mig
Det handlade inte bara om att jag inte skrattade, jag kunde inte. Som att den delen av mig hade stängts av helt. Jag kunde höra andra skratta, se något som jag visste egentligen var roligt, men ingenting hände i mig. Det var tomt. Som ett eko av något jag en gång haft.
Ju djupare ner i min depression jag kom, desto mer främmande blev glädjen. Skratt kändes nästan fel. Otillåtet. När det någon enstaka gång bubblade upp ett litet leende tryckte jag snabbt bort det. Jag skämdes. Tänkte att jag inte hade “rätt” att känna så. Att människor runt mig skulle ifrågasätta mig – hur kan hon skratta när hon mår så dåligt?
Till slut visste jag inte ens hur det kändes längre. Skratt var något jag mindes, inte något jag upplevde.
Och ändå… någonstans fanns det kvar.
Jag minns så tydligt första gången det kom tillbaka. Ett riktigt skratt. Inte ett artigt leende, inte något påtvingat, utan ett skratt som kom från magen, från hela kroppen. Det överraskade mig. Nästan chockade mig. Jag hade glömt att jag kunde känna så.
Det var som att något inom mig vaknade.
Efter det kom det små stunder. Korta, försiktiga. Ett litet skratt här, ett leende där. Som ljusglimtar i ett annars mörkt rum. Och för varje gång blev det lite lättare. Lite närmare. Lite lättare
Skrattet som en gång kändes oändligt långt borta började sakta röra sig tillbaka till mig.
Och idag… idag är det nära.
Så nära att det nästan alltid finns där. Jag skrattar varje dag. Ibland åt stora saker, ibland åt små. Jag skrattar ofta åt mig själv, åt livet, åt det knasiga och det oväntade. Det kommer naturligt nu, utan skam, utan rädsla.
Det som en gång kändes omöjligt är nu en del av min vardag.
Och kontrasten är nästan overklig.
Från att inte kunna skratta alls, till att ha det precis under ytan, redo att bryta fram. Bubblande i mig. Från att känna tomhet, till att känna värme i hela kroppen.
Skrattet är inte bara tillbaka. Det är en del av mig
Och kanske är det just därför det känns så starkt idag. För jag vet hur det är att vara utan det.
Och jag vet nu, det kan hitta tillbaka, även när det känns som allra längst bort.
För någonstans där inne, även när allt känns tyst och tomt, finns det kvar. Väntande. Inte försvunnet, bara vilande.
Och en dag, när du minst anar det, bryter det igenom. Ett skratt. Känslan av glädje. Något roligt
Först försiktigt. Sedan starkare.
Tills det fyller hela dig igen.
Och plötsligt känns allt det lite lättare att andas. Att hitta mitt skratt igen är en del av min återhämtning.