För mig har utmattningarna varit kroppen och huvudets sätt att säga ifrån att nu räcker det! Utmattningarna har uppstått när jag själv under ett bra tag vetat om att jag överskridit mina gränser men inte velat eller kunnat förmå mig själv att dra ner på tempot och gett utrymme för återhämtning. Att kunna pusha på mig själv riktigt mycket har ibland behövts under mera intensiva perioder i mitt liv, men när det blev till en livsstil att fortsätta pusha på mig själv genom tröttheten nådde det till en punkt där tröttheten inte längre gick att pusha igenom och den berömda ”väggen” blir ett faktum.
Jag är en person som velat så mycket och det vill jag väl fortfarande. Men efter 3 utmattningar av stress i bagaget så är det inte längre möjligt för mig att pusha mina gränser för kroppens stresstolerans eller att ignorera kroppens behov av återhämtning. Konsekvensen numera när jag inte lyssnar på min kropps signaler om behov av lugnare tempo eller återhämtning och vila, blir att jag känner mig helt slutkörd och dränerad på energin. Jag lyssnade till en föreläsning av Jesper Caron vid ett tillfälle och då sa han ett uttalande angående utmattning som fastnade hos mig; ”Det är inte att man stressar som är felet, det är att man bryr sig för mycket.”
Det träffade rätt hos mig. Han syftade på hur en person kan bränna ut sig själv för att den vill räcka till för så många individer i sin omgivning att det blir på bekostnad av sitt eget välmående. För egen del har jag haft så höga krav på mig själv att prestera och känt mig otillräcklig när jag inte klarat av att göra allt jag bestämt mig för. Svårigheten har då varit att inte låta min egen inre nedvärderande och dömande röst få ta över när jag försökt uttrycka mina egna behov av anpassning och lugnare tempo. Under många år som tonåring till ung vuxen har jag haft en låg självkänsla och självdestruktivt tankesätt om mig själv. Detta har gjort att jag haft väldigt lätt för att slå på mig själv och tänka nedvärderande tankar om mig själv när jag inte orkat göra mer. Det är inte alltid lätt med balansgången att lyssna till mina egna behov av att dra ner på tempot framför att låta den inre slavdrivarens dömande röst från det förflutna få eka i mitt inre med budskapet att jag bara ska ”bita ihop och köra på”.
De senaste åren har jag jobbat mycket med att börja lyssna till min kropps behov och signaler när den behöver vila, mat, återhämtning och aktivitet. Jag har större delen av mitt liv sedan kanske 12 års ålder fram tills idag vid 30 års ålder ständigt pushat gränserna för mina egna behov och finslipat förmågan att köra över mig själv. Allt i tron av att jag behöver presentera för att vara något. Att bara vara och ta det lugnt har jag sett som ett tecken på att vara lat och oproduktiv, något jag inte kunnat tillåtit mig själv att vara. Idag övar jag på att värdesätta mig själv mer och att visa självomsorg inför mina egna behov och gränser. Vägen dit har inte varit lätt, men i mitt fall, om jag inte hade slutat överskrida mina egna gränser så hade jag varit inne på min fjärde utmattning vid det här laget.