Jag har aldrig tyckt om att vi går mot hösten.
För mig har hösten länge varit ett avslut. Slutet på de långa ljusa kvällarna, värmen, spontana utflykter och den där speciella känslan som sommaren för med sig. Varje år har jag nästan känt ett litet vemod när augusti närmat sig sitt slut.
Men vet ni?
Idag tänker jag annorlunda.
Hösten är liksom som den är.
Oavsett hur mycket jag önskar att sommaren skulle stanna lite längre så kommer hösten ändå. Löven kommer att skifta färg. Kvällarna blir mörkare. Morgnarna kyligare.
Och kanske är det just där jag har förändrats.
Jag har slutat kämpa emot sådant jag ändå inte kan påverka.
Istället försöker jag se vad varje årstid har att ge.
När jag tänker efter är hösten faktiskt ganska lik livet.
För livet handlar inte bara om att blomstra. Det handlar inte bara om de där soliga dagarna när allt känns enkelt och självklart.
Ibland handlar det också om förändring.
Om att släppa taget om det som varit.
Om att våga tro på något nytt.
Jag tycker om tanken på att augusti inte bara är slutet på sommaren utan också början på något annat.
En ny årstid.
En ny möjlighet.
Ett nytt frö att plantera.
Det behöver inte vara något stort.
Kanske handlar det om att våga prova något man länge varit nyfiken på.
Att börja träna.
Att ta upp en gammal hobby.
Att resa någonstans man alltid drömt om.
Att våga
Eller kanske att äntligen sätta sig själv lite högre upp på listan över sådant som är viktigt.
Många gånger väntar vi på att känna oss redo.
Men om livet lärt mig något så är det att mod sällan kommer först.
Ofta kommer modet efter att vi tagit det där första steget.
När jag ser tillbaka på mitt eget liv är det sällan de säkra vägarna jag minns mest. Det är de gånger jag vågade trots att jag var rädd. De gånger jag inte visste hur det skulle bli, men ändå fortsatte framåt.
Det är där livet har hänt.
Så kanske är det just det hösten får symbolisera för mig numera.
Inte ett slut.
Utan en ny början.
En tid att stanna upp lite, känna efter och fundera över vilka frön jag vill plantera inför framtiden.
För alla frön blommar inte direkt.
Vissa behöver tid.
Vissa behöver tålamod.
Men ingenting växer om vi aldrig vågar sätta det i jorden.
Så när hösten nu sakta närmar sig tänker jag försöka välkomna den istället för att sörja sommaren.
Och samtidigt fråga mig själv:
Vilket nytt frö vill jag plantera i mitt liv den här hösten?
Kanske borde vi alla ställa oss den frågan.
För man vet aldrig vilka vackra saker som kan börja växa när man väl vågar.