Djurens betydelse för min återhämtning är månadens tema. Och jag kände direkt att det om något måste vara ett tema för mig att skriva om.
Redan som barnsben fanns det djur runt mina ben. Hemma fanns där schäfrar. En och annan katt fanns också. Hästar är också något som funnits. Min mormor hade dessutom hunduppfödning av rasen Borzoi (rysk vinthund) och min moster hade också hundar, bland annat collie. Djur blev en självklar del i mitt liv. Det blev många gånger min trygga punkt. En päls att borra in sig i när det var tufft eller när man var ledsen. Djuren fanns alltid där när man behövde dem. Och det var verkligen något speciellt med det.
Många gånger följde jag med mormor och moster på hundutställningar. Och oj! Så många fina hundar det fanns där. Många gånger satt man och drömde om att man själv ville ha en hund när man blev vuxen. Ofta satt man och tittade på alla de olika raserna. Och ja. Hundar har något som ingen annan har. Och jag kommer till det lite senare i inlägget.
När jag blev äldre och bodde i ett familjehem så kom jag ofta hem med diverse olika djur. Detta är minnen jag kan skratta åt idag. Förr herregud, jag måste ha gett dem både ett och annat grått hårstrå av alla mina påhitt. Jag minns att jag hade praktik på ett ställe där det fanns massa olika djur, bland annat kaniner. Jag blev så förälskad i en av dessa. Och ville så gärna ha den. Och hem fick den följa med. Vid ett annat tillfälle var jag i en djurbutik där jag bodde. I en bur i affären fanns där en söt liten råtta. Och jag blev störtkär i den och kände att den ville jag bara ha. Jag frågade vad den kostade; 50kr sa hon i kassan och jag svarade att jag kommer snart. Samtidigt var det en annan som hade visat intresse för råttan. Så snabbt fixade jag pengar och sprang tillbaka. Jag hann. Råttan var min. Hon fick heta Ida och blev snabbt min bästa vän. Hon fanns där när jag inte hade någon annan, hon blev min trygghet.
Efter att vi lämnat affären så lät jag henne vara i min magficka på tröjan, därefter satte jag mig på bussen hem. Under resan hem så tänkte jag på hur jag skulle förklara för dem där hemma att jag skaffat en råtta. Dessutom hade jag ju ingen aning om hur man tog hand om en sådan varelse. Vad skulle jag ge den att äta? Vart skulle den bo?
Kom överens med mig själv att jag var tvungen att vänta med att berätta om min nya kompis. När jag väl kom hem så smög jag in i mitt rum och släppte ner Ida på sängen. Och jag var så lycklig. Det dröjde nog två dagar innan jag vågade berätta något. Under dessa dagar så sov Ida med mig i sängen och ja: det blev några hål i mina sängkläder. haha
Så kom dagen när jag skulle våga mig på att berätta, det var kväll och vi skulle grilla. Min fosterpappa stod ute vid grillen när jag sakta gick fram. Något rädd. Något skakig. Tillslut kom jag fram och ur min mun kom orden:
Jag har något jag måste berätta, jag är, eh….djurvakt.
- Har du skaffat ett djur?
- Eh…ja något åt det hållet.
Jag minns hans blick när jag berättade att jag skaffat en råtta. Jag trodde att jag skulle få världens utskällning just då. Men istället löste de bur och allt vad man behövde. Så Ida, hon blev kvar och blev min bästa vän i alla lägen. När jag började ta till alkoholen för att döva all min ångest så var det Ida som jag kom hem till. När jag senare skulle flytta därifrån blev det självklart att Ida följde med mig. Och när jag senare skulle på behandlingshem så ställde jag ett krav, jag flyttar inte utan Ida. Sagt och gjort, hon fick följa med mig även dit. Men senare blev jag av med Ida då personalen ansåg att jag var elak mot henne. Men det enda jag gjorde var att skämma bort henne, överösa henne med kärlek och saker att ha i buren. Jag minns hur ledsen och arg jag blev! Jag skrek till personalen och sa till dem att de inte förstod. Jag var sårad, jag var ledsen. Det var som om jag förlorat en bit av mig själv. Något fattades och jag kände mig inte hel. Min trygghet och min bästa vän hade man tagit ifrån mig. Senare flyttade jag därifrån och ut till en egen lägenhet. Och jag fortsatte ha djur i mitt liv.
Något som jag har märkt lite senare i livet är att jag många gånger fastnade för djur som hade en bakgrund med trauma. Det var som om jag ville rädda dem, att jag kunde förstå hur de kände. Och någonstans så tror jag att vi kan relatera till varandras liv om man själv haft det tufft i livet. Som jag skrev i början att hundar har något som inga andra har. Hundar ger av sig själva, de litar till fullo på sin ägare. Och är de trygga så följer de en som en svans, de följer varenda steg man tar och de lämnar aldrig ens sida. Men människor, det är annat med dem, för när man inte längre duger som man är eller passar in i mallen så lämnas man som skräp. Då duger man inte längre. Men hundar lämnar aldrig en om man är snäll. De försöker bara finnas där. De ger så mycket av sig själva.
Jag har haft några sådana djur i mitt liv. Och det har verkligen varit en ära för mig att få ta hand om dessa trasiga och vilsna individer.
Och jag skulle vilja tillägna detta inlägg till just dem. För om jag kunde så hade jag gett dem hela världen och lite till. Så oskyldiga men ändå så skadade. Jag har själv många gånger känt mig trasig under årens lopp, jag själv lever med trauma i min ryggsäck. Men alltså dessa hundar och ja även katter visade mig livet. De visade mig vad kärlek är och de visade mig att det går. Jag älskar dem alla.
Idag lever jag med tre fantastiska individer, alla med olika bakgrund.
Roxy kom till mig strax innan hon skulle fylla 1 år. Jag tog över henne då min bästa vän inte kände att hon kunde ge det som Roxy behövde. Och jag ångrar inte en sekund av våra dagar tillsammans. Roxy har en bakgrund som vi inte vet särskilt mycket om. Ingen vet vart hon kommer ifrån, om hon har syskon eller ens vad hon har för raser. Men även om jag många gånger har velat ta reda på alla dessa saker så har jag någonstans insett att det spelar ingen roll. Det spelar absolut ingen roll vart hon kommer ifrån. För hon är precis lika bra ändå, oavsett. Vi har mycket att jobba med men det är så värt det. För jag vet att hon väljer sina människor med omsorg samtidigt som jag vet att dessa människor allt som oftast är helt fantastiska människor även för mig. Det är som om hon visar mig vilka människor jag kan lita på, vilka jag kan känna mig trygg med och som aldrig sviker mig. Så innerligt tacksam för henne. Och ja, hon ger mig så otroligt mycket. Älskade hund! Hon anar nog inte själv hur fantastisk hon är för mig och mitt liv.
Sixten kom till mig då ägarna inte orkade med honom. Han var tydligen överallt och ingenstans och rev ner allt. När han kom hem till mig och Roxy så blev han snabbt en del av familjen. Roxy låg ofta nära honom, ungefär som om hon ville visa honom att det är okej. Det blir bra. Och ja, Sixten är en fantastisk katt, så klok och så go. Han vet sina mattider och börjar gärna skrika en timme innan. Och hyss? Ja, det gör han för jämnan även om han älskar att bara ligga och chilla. Och är det något han har lärt mig så är det just det. Att våga vara, våga ligga i soffan och chilla även om det är tufft.
Och vårt nyaste tillskott i familjen är Doris, hon har absolut ingenting i sitt bagage. Hon har levt ett fint liv. Där har hon fått vara nummer ett och alltid i centrum. Där har hon fått massor av kärlek av samma person som också alltid har gett mig allt det där. Samma person som lät mig få ett fint liv, som alltid har funnits där, som lät mig vara nummer ett och som lät mig vara jag. Så Doris och jag känns väldigt lika. Doris kanske kan ha det lite svårt med skånskan, hon har nämligen åkt lång väg för att komma hit, ända från Hälsingland. Men det ska nog gå bra. Jag var upp och hämtade henne för lite mer än en månad sedan, i samma veva skulle jag träffa hennes matte tillika min mormor en sista gång. Vår bästa vän, vår hjälte är sjuk och det här blev det bästa för Doris. För henne kommer jag göra allt och lite till för.
Och jag hoppas hon snart kommer kunna känna sig lika trygg här hemma som när Roxy och Sixten kom till mig.
Djuren har varit en stor del av min återhämtning genom livet. När det varit tufft så har jag alltid haft någon vid min sida. Skulle kunna skriva en hel bok om detta. Men jag känner att jag måste hitta ett lämpligt slut, i alla fall för denna gången. Men hur avslutar man ett inlägg som handlar om något som är så självklart i ens liv? Hur avslutar man ett inlägg där temat handlar om djurens betydelse? Har jag ens fått med allt jag vill få med? Äsch, jag får helt enkelt sätta punkt här och nu innan jag börjar analysera allt och radera allt för att det inte känns bra. Men jag har fått fram det viktigaste – djurens betydelse för mig.
Va rädd mot djuren. <3
Glöm inte att ta hand om varandra. Och var snäll mot dig själv.
Kärlek i massor från
Billie, Roxy, Sixten och Doris.