Psykisk ohälsa har varit en del av min vardag sedan jag var 16 år och självmordstankar och planer har jag haft i perioder sedan jag var 18 år.
En av de starkaste känslorna jag alltid har haft kring mina självmordstankar är ensamhet, att inte ha någon att vända mig till.
Att prata om att inte vilja leva mer möts ofta med rädsla, förtvivlan och vrede hos vänner och anhöriga.
”Så får du inte känna!”
”Tänk på oss som skulle bli så ledsna!”
”Livet är en gåva!”
”Hur kan du göra så mot oss?”
Skuldbeläggande gör mig tyst. Och ännu ensammare med tankar och känslor som redan väger ett ton att bära. Visst kan jag vända mig till psykiatrin, det är en lättnad att kunna prata med någon vars jobb det är att inte bli upprörd. Men ibland behöver jag mötas av en kram, förståelse, tröst och kärlek. Sådant man förväntar sig av familj och vänner. Det bästa en vän har gjort för mig i en riktigt svår stund var att bara lyssna, utan att säga ett ord. Sedan gick hon och köpte en blomma åt mig.
För mig är tabut och stigmat kring självmordstankar en riskfaktor. Att ensam tvingas bära en sådan börda ökar risken för självmord, tror jag.
Jag behöver känna mig förstådd för att känna mig trygg och då måste jag få prata om mina problem. För mig är den viktigaste suicidpreventionen att få prata, att bli lyssnad på utan att bli dömd. Därför tycker jag att det är väldigt viktigt att bryta tabu och stigma kring att prata om självmordstankar. Tystnad skadar.
Det kräver mod att lyssna. Det är svårt att höra en människa tala om sin djupaste förtvivlan och svartaste smärta.
Men försök. Att du lyssnar utan att döma kan göra stor skillnad.
Våga lyssna.
Tjipke Schmidt
Ambassadör (H)järnkoll Skåne