Min väg tillbaka till ett friskt liv är lång och kommer fortsätta kantas av många motgångar.
Vägen är mer ofta än sällan fylld av glassplitter man måste ta sig igenom. Varje steg gör ont. Tar emot. Men man måste ändå igenom. Måste ändå hitta de små knepen som är olika för oss alla, men som kan få splittret att inte kännas lika outhärdligt och smärtsamt. För vi måste ta oss framåt. Inte fastna i allt som gör ont. Det blir inget bra av oss då.
Kanske blir vissa av såren på fötterna extra djupa och tar längre tid att läka. Ibland bildas det t.om. Stora ärr och då kommer vägen kännas ännu längre och smärtsammare än förut, innan det läkts ihop igen. Plötsligt måste vi vandra ännu mer försiktigt och noggrant för att de nyläkta såren inte ska rivas upp igen.
Hela tiden måste vi tänka, planera, försöka förutspå och vara försiktiga. Detta kommer dock aldrig göra det lättare för oss i längden och vi kommer fortsätta att stöta på glassplitter oavsett hur vi beter oss i livet. Vi måste bara lära oss att leva med det. Ibland ta ett stort steg över så gott det går, men ibland behöver vi bara gå rakt igenom det. Låta det göra för jävla ont ett tag, för fötterna vänjer sig vid smärtan tillslut. Precis som vi människor vänjer oss vid smärtan när vi har ont i själen. Man vänjer sig. Hur tragiskt och förtvivlande det än låter så gör man det. Vi kommer alltid vara fyllda av ärr. Vissa mer än andra. Men ärren kommer vi inte undan. Kanske finns det något fint i det också trots allt. Många gånger visar det bara att saker och ting har betytt mycket för oss och att vi varit kapabla till att känna mycket fina känslor i samband till det.
Dock går livet aldrig som planerat. Saker och ting slits ifrån oss, tas för givet. Vi sårar människor och blir sårade tillbaka. Förlorar människor vi älskar och går igenom saker vi aldrig tror att vi ska överleva. Men det gör vi. Vi överlever. Även de dagar vi inte vill det, så kommer där finnas ljusglimtar som gör att vi gör det.
Ljuset finns där glassplittret tar slut och så kommer det alltid att vara. Kanske kommer vi någon gång ha med oss det i bakhuvudet när vi kämpar som fan. En dag kanske det också kan vara en självklarhet precis som livet i sin helhet.
För vi kommer klara det. Både jag och du.
Ida Magnusson
Ambassadör (H)järnkoll Skåne