Ett litet ord i ett sms:  Kom eller förlåt

På ett ögonblick svartnar allt, världen snurra och snurrar i en rasande fart. Jag vill hoppa av men kan inte. Hjärtat slår allt fortare, det är svårt att andas, mörkret slukar mig. Jag vill skrika ut min rädsla, all min frustration men jag finner ingen kraft så jag förblir tyst.

Tankarna far i ett virrvarv: Hur illa är det denna gång, hur mycket hjälp och vilken hjälp kommer vi behöva denna gång? Kommer vi få någon hjälp.  VARFÖR?!….. VARFÖR?! ekar i mitt huvud. Tänk om allt bara kunde få vara lugnt och flyta på.

Trycket på mitt bröst ökar, samtidigt så försöker jag ta mig samman och stänga av alla mina känslostormar, samla mig och gå till min dotter som behöver mig.

Jag är mamma till två unga vuxna tjejer som lider av psykisk ohälsa.  Att vara mamma till unga vuxna med psykisk ohälsa och mamma till en ung vuxen utan psykisk ohälsa är som natt och dag.

När ens barn fyllt 18 år brukar man som förälder befinna sig i periferin av deras liv. De brukar klara av kontakten med skola, vård och annat själv. Trots att båda mina döttrar har fyllt 18 år behöver de mycket stöttning i kontakten med skola, vård m.m.

De behöver hjälp med transport som andra jämnåriga inte gör. Trots att de är över 18 år har jag ständig jour, dygnet runt är jag beredd att rycka ut stötta, trösta  och hjälpa dem med något.

Jag tar fajter med vård, skola och andra myndigheter för att de ska få rätt hjälp och stöd. Det är tufft ibland, men ja – de är mina barn så jag accepterar de kort jag fått på min hand. Jag är övertygad om att det kommer en dag när mina döttrar mår bättre och då inte behöver mig på samma sätt längre.

Då kan jag luta mig tillbaka och bara vara i periferin. Till dess så får mammalivet vara annorlunda och att mina döttrar mår bra även psykiskt är väldigt viktigt för mig.

 Att det finns en speciell dag där man uppmärksammar ungas psykiska hälsa tycker jag är jätteviktigt.

 

Martina Hägerklint
Ambassadör (H)järnkoll Skåne

Kommentarsfunktionen är stängd.