Det sägs att människans nyfikenhet är det som tagit oss framåt. Vår vilja att upptäcka det
oupptäckta i världen genomsyrar hela mänskligheten och för oss in i framtiden i en alltför
snabb hastighet. Vi upptäcker nya platser, nya stjärnor och planeter. Det kommer inte dröja länge innan människans värld sträcker sig till mer än ett universum.
Men jag insåg för en tid sedan att världen är och har aldrig varit min att upptäcka utan erbjuder enbart mig en plats att vara på medan jag upptäcker det osynliga universum som ryms innanför kroppens väggar.
Jag brukar vilja föreställa mig att varje tanke är som en stjärna på himlavalvet. En del formar ett mönster och en del är helt separata från de andra. Vissa tankar lyser starkare än andra och vissa försvinner bort i oändligheten. Den ena är aldrig den andra lik. Förr upplevde jag mina tankar som skrämmande och obehagliga och på grund av det började jag den hopplösa jakten på egenskapen att kunna styra min tankar.
Att säga att JAG tänker indikerar på att jag på något vis kan styra en tanke, både gällande innehåll men också dess existens. Jag insåg att jag aldrig kommer att kunna styra huruvida en tanke skapas eller dess förmåga att påverka mitt inre universum. Kanske var det därför jag upplevde tankar som skrämmande.
Inte ens i mitt egna universum, dit jag vände mig när jag inte kunde styra den konkreta världen, kunde jag kontrollera. Inför allt var jag både maktlös och liten dock aldrig ansvarslös. Jag upplevde mina tankar som negativa och obehagliga. Men som med mycket annat så behöver inte min upplevelse vara en sanning av det som är eller varit.
Mina tankar var ofta melankoliska men jag tror att det beror på att jag allt för länge försökte
styra dem istället för att låta dem ta mig till en plats av förståelse. Jag la märke till att jag
alltid gjorde en bedömning huruvida mina tankar var bra eller dåligt, rätt eller fel. Men den
bedömningen görs enbart då vi ständigt försöker anpassa tankarna till att stämma överens
med den yttre världen och dess kollektiva tankar.
Jag tror att man till viss del kan styra ens tankar, men att det är på grund av den yttre världen som vi försöker styra den inre världen.
Allt för att dessa världar inte ska skilja sig åt. Vad enkelt livet vore om den yttre konkreta världen alltid gick i linje med min inre abstrakta värld. Tänk en tanke utan yttre påfrestningar som aldrig präglats av den yttre världen. Den tanken skulle enbart vara en tanke, varken rätt eller fel, varken bra eller dålig utan enbart en simpel tanke och därmed inte skrämmande eller obehaglig. Jag förstår nu att jag inte kan kontrollera huruvida en tanke skapas eller gör sig påmind. Dock kan jag alltid styra om de abstrakta tankarna skall övergå till konkreta handlingar. Jag kan bestämma om mina tankar ska påverka mina omdömen eller sättet att se på den yttre världen och dess innehåll. Så efter många år slutade jag att försöka styra mina tankar till att efterlikna den yttre världens kollektiva tanke och lät istället mina tankar guida mig till min individuella plats på jorden där jag varken skulle vara maktlös eller liten, utan enbart Jennie.
Jag vet inte vad en tanke är. Jag har frågat flera personer vad deras tankar är för dem. Någon
sa att tankar var hens sätt att bearbeta det som varit och förbereda sig inför det som komma
skall. För mig är tankar mitt sätt att sätta en personlig prägel på den annars opersonliga
världen. Mina abstrakta tankar ger mig utrymme att varken ha rätt eller fel. En tanke för mig
är mitt sätt att uppleva världen utifrån den jag är. Inför mina tankar är jag Jennie. Inte den
Jennie som så ständigt försöker anpassa sig till världen utanför henne, utan bara Jennie. Inför
mina tankar är jag fri. Men vad vet jag, allt detta är ju bara en tanke.