Älskade hatade jul

Jag älskar julen. Ibland kan jag känna att det nästan är unikt, i alla fall sett till jämngamla och yngre. Genom åren har jag diskuterat det med många vänner och bekanta, och svaret jag får när jag säger att jag älskar julen är nästan alltid identisk; nej, fy fan, jag hatar jul. Så även detta år när jag pratar med relativt nya bekantskaper. Anledningarna är olika, men har ofta en sak gemensamt – ångesten som högtiden för med sig.

För mig är mörkret vid denna tid en gåva. Det beror antagligen på alla år som jag avskydde att bli sedd av folk för att jag mådde skit. Att bli sedd, vilket jag givetvis kände mig, påminde mig bara om min misär och ensamhet. Då var mörkret fantastiskt för då kände jag mig nästan kamouflerad i mina svarta kläder. Även kylan ser jag som något fantastiskt. Det kan troligtvis bero på att jag i min överviktiga lekamen alltid har varit värmekänslig, men även för att det gav mig en orsak till att pälsa på mig ännu fler lager mörka kläder och känna mig ännu mer trygg i mitt kamouflerade tillstånd. Så av tradition är detta min favorittid på året, och det lever kvar än idag.

Men nu var det ju julen som det handlade om, och jag älskar även den. För min del tror jag att det har att göra med att vi alltid har firat jul med en relativt liten skara människor. Mina absolut närmsta och käraste har samlats, ätit mat tillsammans och pratat kvällen lång. Våra högtider har också alltid varit alkoholfria utav respekt för de bland oss som har ett missbruk i bakgrunden, eller som helt enkelt har en tendens till att få i sig alldeles för mycket och tappa omdömet. Det tror jag spelar stor roll, för jag har hört många berätta vilka fruktansvärt ångestfyllda minnen kalas och festligheter är förknippade med. Det förstår jag, det. Vem ser tillbaka på barndomens julfirande med värme i bröstet när tomten kommer inraglande och stinker sprit?

Traditionsenligt brukar jag hålla på att laga mat, baka och göra julgodis i två veckor inför julen. Dels så tycker jag att det är fantastiskt roligt att få bjuda mina nära och kära på diverse vegetariska delikatesser och dels så slipper jag tråkiga halvfabrikat. Vi har alltid haft på tok för mycket mat. Det var alltid för mycket när det var min mormor och min mamma som stod för den största delen av maten, och det är alltid alldeles för mycket när det är jag som står för merparten. Varje år så tycker jag min skala tillbaka, och varje år inser jag de sista dagarna att jag ändå inte hinner med allt som jag hade planerat.

När jag var barn förstod jag inte hur stressfyllt det var för mina föräldrar med julen. Jag hade ingen aning att de köpte julklappar på kredit. Det var vi ungar lyckligt ovetande om. Det här med ekonomin är också något som jag ofta får höra är en del av helvetet folk känner att dagen är. Alla föräldrar vill att det ska vara en magisk dag för deras barn, precis som mor- eller farföräldrar vill. Det är svårt att uppfylla alla önskningar när kontot lyser rött. Som sjuk, i psykisk ohälsa eller med somatiska bekymmer, får man oftast förhålla sig till en mager inkomst. Det är mer än en person som har berättat för mig att de går hungriga för att försöka ha råd att köpa julklappar.

Vi är en allt magrare skara människor som samlas vid våra högtider. Min generation är med största sannolikhet den sista generationen av min familj då ingen av mina syskon, och då inte jag heller, har ynglat av sig. Den äldre generationen försvinner tyvärr med tiden. Det är på gott och ont. Flera av oss är väldigt barnkära och hade tyckt att det var otroligt mysigt med småknottar runt granen. Det är många år sedan jag var tomte hos någon bekant, men att se ett litet barn titta upp på mig, i min luva och lösskägg, med förundran och beundran är fantastiskt. Det positiva med en allt mindre skara är att det har tillåtit vår ekonomi att återhämta sig.

Det faktum att det bara är de absolut närmaste som samlas och firar gör också att jag alltid har sluppit prestationsångesten som många känner. Mår man skit och inte kan plugga, inte kan jobba, är ensam och känner att åren bara springer en förbi, så är det hemskt att behöva träffa delar av släkten som mest snackar status och prylar. Eller så kanske det är så att man sitter helt ensam på julen. Jag vet även att det är många som sitter ensamma där hemma i julstugan, och har en djävulsk ångest över att inte ha någon att dela högtiden med. Jag tänker ofta på er, för även om jag aldrig har behövt fira julen ensam så har jag behövt spendera många andra högtider med gråten i halsen och med ångestens kvävande, mörka moln hängandes över mig i min ensamhet.

Oavsett om du älskar eller hatar julen, oavsett om du firar det eller ej, så vill jag önska alla mina medpsykfall en fantastiskt fin jul. Om dagen ger dig vemod så får du försöka tänka positivt – det är snart över. Jo, jag vill så klart även önska alla er som inte har en historia av psykisk ohälsa en god jul; vi ska inte diskriminera.