Ibland så bara händer det. Det händer verkligen inte ofta, men någon gång så där ibland. Ni undrar ju så klart vad fan jag egentligen snackar om, och det ska jag minsann tala om för er. Som tidigare nämnt har jag haft en period av sämre mående, då livet har känts extra motigt, ångesten varit extra tungt molande och vardagen extra tungrodd. När allting började kännas hopplöst och jag genuint började bli rädd för att jag skulle krascha igen så står plötsligt helt rätt person där borta i periferin. Först kunde jag inte riktigt tro det, så jag var tvungen att titta efter lite noggrannare, men det var fan den jag trodde. En person som jag inte träffat på länge, som i princip försvann när hennes mående kraschade, och som jag mer eller mindre bara kunde hoppas att hon levde och mådde bra. Men nu stod hon plötsligt där.
Vi satte oss och pratade en kort stund. Jag fick höra lite av vad hon har varit med om och vad hon har fått kämpa sig igenom. Hon fick i gengäld höra lite av vad som har hänt mig sedan vi senast hade kontakt. Det var många tunga ämnen som avhandlades; om stalkers, skyddat boende, skyddad identitet och allmänna djävulskap som en människa kan behöva gå igenom bara för att kunna få leva ett liv fritt från en annan persons sjuka beteende. Vi pratade bara en kort stund, men plötsligt hade en timme gått.
Under hela tiden hade jag en känsla av ett leende. Även om leendet inte alltid var synligt eftersom det ju inte var de mest muntra samtalsämnena så kunde jag ändå känna det. För jag var så jävla glad av att ha fått träffa min vän igen. Jag har tänkt på henne många gånger och undrat hur det var med henne, men inte vetat hur jag skulle kunna ta reda på det. Sådant blir ju resultatet när någon behöver försvinna och för allmänheten sluta existera.
När vi kramats och sagt hej då bar jag inombords på en varm känsla som jag inte känt på flera månader. Det var en känsla av glädje. En känsla av hopp. För mig bevisar det bara hur förbannat viktigt det är att umgås med rätt personer, för de kan verkligen göra underverk för ens mentala hälsa. Jag är idag inte bara glad för att ha träffat en försvunnen vän, men även för att jag inte längre har fel människor i mitt liv. Därför vill jag tacka de vänner som jag har; ni som alltid finns där oavsett om jag har haft en bra eller dålig dag, som alltid uppmuntrar, som alltid tröstar och som jag kan lita på med mina innersta tankar och funderingar eftersom att ni aldrig dömer. Ni vet vilka ni är, för jag tjatar konstant om hur tacksam jag är över er existens.
Kristoffer Persson
Hjärnkollambassadör