Ibland är det svårt att se hur långt man egentligen har kommit i sin återhämtning. För min egen del innebar det att det tog flera år innan jag insåg att jag faktiskt hade kommit en bit på vägen. Det låter kanske konstigt att man inte skulle märka av att man mådde bättre, eller att man kanske klarade av att göra en del saker som tidigare var en omöjlighet. Men efter flera års känsla av hopplöshet, där det bara inte fanns något annat alternativ än att jag skulle må pissigt fram tills jag den dag helt enkelt tog livet av mig, så var det förbannat jävla svårt att se några ljuspunkter. Jag var så van vid att allting bara var mörker.
När jag nu, flera år senare, tänker tillbaka på min egen återhämtning så började den långt innan jag själv var medveten om det. Det som jag tidigare tänkt var starten på min återhämtning (att hamna som deltagare i ett projekt för folk med psykisk ohälsa) hade aldrig varit möjligt att genomföra utan den hjälp och de insatser som jag innan dess hade fått ta del av – det inser jag nu. Starten på min resa tillbaka till livet var egentligen när jag senast fullständigt kraschade och påbörjade ett suicidförsök – men det är en lång historia och ett alldeles för långt sidospår för att gå in mycket närmare på. Den där kraschen resulterade iallafall i att jag insåg att jag var tvungen att göra en drastisk förändring i livet; om jag skulle ha någon som helst möjlighet till att faktiskt ha ett liv. Så jag bröt med mitt umgänge och isolerade mig i några år.
Att isolera mig låter kanske inte sådär jävla hälsosamt, eller som något som gagnar ens återhämtning, och tänker ni så har ni alldeles rätt. Det var absolut inte hälsosamt, men det var däremot en del av en större förändring som senare möjliggjorde den där beryktade återhämtningen. Egentligen blir jag själv trött som fan på det här tjatet om återhämtning, för vad är egentligen återhämtning när man inte ser någon mening med livet, inte kan känna glädje och innerst inne inte vill leva längre? Ska jag plötsligt återhämta mig från allt detta; bli fri från mina kroniska diagnoser och skutta omkring som en lycklig idiot? Personligen handlade det om att hitta en plats där jag kunde känna glädje igen, där jag klarade av att jobba och vidhålla mänskliga relationer, trots mina diagnoser och allmänt misantropiska läggning. Men nu var det egentligen inte det som denna text skulle handla om, utan nu var vi inne på isoleringen jag befann mig i. Den fick jag hjälp av en kontaktperson att bryta, och utan honom hade jag förmodligen fortfarande suttit isolerad från omvärlden (om jag nu fortfarande vore vid liv).
Det kändes ärligt talat jävligt patetiskt, och rent av löjligt, att behöva få en kontaktperson tilldelad av kommunen bara för att kunna ta mig utanför lägenheten. Men jag klarade helt enkelt inte av att bryta isoleringen på egen hand. Även om jag inte kunde se någon som helst mening med en kontaktperson så tog jag emot hjälpen med tanken att det åtminstone inte kunde bli värre. Att våga ta emot hjälp har jag insett är svårare än jag trodde, men att ens våga inse hur mycket hjälp jag faktiskt behövde var ännu svårare. Nu kom jag dock in på ännu ett sidospår och jag ska för en gångs skull försöka hålla mig till ämnet. Utan att den här kontaktpersonen sakta men säkert fick mig att bryta isoleringen, genom att använda musiken som en morot, så hade jag senare inte klarat av att genomföra min utbildning till att bli peer support.
Under just denna utbildning fick jag något utav en uppenbarelse över hur långt jag hade kommit. Det var framåt slutet av utbildningen, under strikta pandemirestriktioner, som vi diskuterade tvångssyndrom. Tvång är något jag har kämpat mycket med genom åren. En variant av tvång som jag har kämpat med har jag valt att benämna renlighetstvång. Det har säkert en korrekt medicinsk term, men det är så jag alltid har kallat det. Folk som inte förstår vad tvångssyndrom är kallar det för bacillskräck. Men för att göra en lång historia kort så har det helt enkelt handlat om att jag inte har klarat av att befatta mig med saker som jag inte vet om de är rena. Sannolikheten är att inget är rent, och jag är väl medveten om att människor var dag trycker på stoppknappen på bussen, knappar in sin kod vid bankomaten, håller i trappräcket (och så vidare) utan att för den sakens skull fara illa. Men det var en omöjlighet för mig. Var jag någon gång tvungen att faktiskt nudda något for flaskan med handsprit upp illa kvickt.
Ja, det handlar givetvis om så mycket mer, men jag tänkte att detta lilla fick symbolisera det större bekymret med att omvärlden var smutsig och att jag inte hade någon kontroll. Så när vi då under utbildningen satt och pratade om just tvång så slog det mig att jag faktiskt befann mig på en plats, och i en situation, där jag inte hade någon som helst kontroll. Jag visste inte när stolen jag satt i senast var rengjord, jag visste inte om någon hade torkat av bordet framför mig, jag visste inte om människan närmast mig hade covid… Jag borde ha haft fullkomlig panik, men av någon anledning satt jag där trots det alldeles lugn. Det var då jag kom till insikten att jag hade kommit så jävla mycket längre i min återhämtning än jag egentligen var medveten om. Jag hade övervunnit fler hinder än jag tänkt på. När jag nu, som tidigare nämnt, tänker tillbaka på de senaste åren så började jag denna resa till ett bättre mående mycket tidigare än vad jag var medveten om. När jag befann mig mitt i det kunde jag inte se det. Så kanske sitter du där hemma och önskar att du hade orken/modet/viljan (eller vad du nu vill kalla det) för att kämpa emot dina demoner och ta dig ur din situation. Men du kanske redan är på god väg, du kanske är mycket längre gången än vad du tror – du kan bara inte se det just nu.
Kristoffer Persson
Hjärnkollambassadör