Idag är februaris sista dag och jag ska skriva något mer om min återhämtningsresa från ätstörningar innan det är dags för nästa månads tema.
Jag blev inte frisk av att vara på behandlingshem. Det funkar säkert för andra och det kanske hade funkat för mig också om timing och andra förutsättningar varit bättre. Efter att det varit juluppehåll på Capio och jag varit inlagd i några dagar på sjukhus på grund av mina magproblem så återvände jag till behandlingshemmet. Det var något som var annorlunda nu. Man hade ändrat i matschemat och det fick mig att inte längre lita på dem som höll i behandlingen. Jag stod ut i ett par veckor och fick sedan reda på att jag beviljats mer tid, vilket man kanske borde tyckt var bra, men jag ville inte vara där mer. Jag ville hem. Jag hade precis fyllt 18 och ville känna på hur det var att gå på krogen och vara en vanlig tonåring. Under en liten sammandrabbning med personal kastade jag ner lite kläder i en väska och sprang längs med strandpromenaden in till centrum och hoppade på ett tåg mot Skåne.
Jag hittade en plats, satte mig ner och brast i gråt. På den tiden kunde man fortfarande köpa biljett med kontanter på tåget och jag gav mina sista 200 kronor till tågvärdinnan. Hon såg att jag grät och bjöd mig att sitta i hennes lilla kupé. Där satt vi och pratade nästan hela vägen. När vi kom fram gav hon tillbaka mina pengar. Rörd av min berättelse lät hon mig åka gratis.
Nu skulle det levas! Det första jag insåg var att jag rymt från min legitimation så första gången jag gick på krogen fick jag låna min 10 centimeter kortare, brunögda kompis leg. Jag hade i alla fall åldern inne.
Eftersom det var mitt i läsåret så skulle jag sättas i praktik i väntan på att få börja om tvåan på gymnasiet. Det SYOn erbjöd var på ett konditori (tortyr för en matmissbrukare) eller hos en idrottslärare, där jag skulle sitta och titta på när de andra sprang runt (tortyr för en träningsmissbrukare). En kompis ordnade så att jag kunde vara hos hennes mamma. Hon jobbade som stylist och journalist och gjorde reportage till olika tidningar, om inredning och mat. Det var jobbigt att jobba med mat, men absolut bättre än andra alternativ.
Det dröjde inte länge innan jag återföll i bulimi, men jag fungerade hyfsat fram till sommaren. Då isolerade jag mig i min mormors lägenhet under tiden hon var i sitt sommarhus. Jag hade fått försäkringspengar för att jag varit inlagd och dem brände jag snabbt på mat och fest. Tidigare under min sjukdomsperiod hade jag ju bott hos mina föräldrar och de hade haft koll på mig. Nu visste ingen hur illa det var. Även om jag ofta var ute och festade på helgerna så kände jag mig fruktansvärt ensam den sommaren. När det var dags att börja skolan igen tog det inte många veckor innan jag var tvungen att berätta för mamma. Vi satt i mormors kök och jag erkände hur sjuk jag var. Det var bara att flytta hem igen och vänta på en ny plats på behandlingshemmet.
Jag antar att det inte fanns några direkta alternativ och vi hoppades på att det skulle funka nu, om jag bara gav det en chans. Det blir väl så när man inte ser till hela problematiken. Jag vet att mamma frågade min behandlare om han trodde att jag möjligtvis kunde ha ADHD. Han sa “Det är mycket möjligt, men det kan vi inte göra något åt här”. Utredningen fick jag ett och ett halvt år efter det andra misslyckade försöket på behandlingshemmet.
Jag tror sällan att ätstörningar är ett isolerat problem. Vi behöver ha ett mer holistiskt synsätt i psykiatrin. Jag blev frisk och fri från ätstörningar till slut, men det tog många år och jag har absolut inte vården att tacka.
Hanna Hildeman
Hjärnkollambassadör