Idag tänkte jag pausa från ämnet ätstörningar och berätta om min förmiddag. Den är inte speciellt unik. Många dagar har sett ut så här under min sjukskrivning. Jag är alltså fortfarande sjukskriven så jag får ju egentligen inte skriva detta inlägg, eftersom det räknas som arbete. Om ni läser detta, Försäkringskassan; jag tänker inte ta betalt så länge jag är sjukskriven. Jag gillar att skriva och det känns inte speciellt arbetsamt för mig. Däremot blir jag fullkomligt dränerad av annat jag tvingas ägna min tid åt idag. Det började med att jag medan jag höll på att göra min dotter redo för förskolan fick ringa vårdcentralen och tjata på dem om att jag skulle blivit kontaktad av min rehabkoordinator för en vecka sedan. Detta behöver jag för att kunna bestämma möte med henne och min chef tillsammans. Jag har redan ringt en gång denna vecka, samt bett min läkare att påminna denna koordinator. Jag känner lite att det är jag som sköter koordinationen här och inte någon med fin titel.
Efter att ha lämnat dottern satte jag mig och försökte ringa till min handläggare på miljöförvaltningen som jag för dialog med angående att jag har grannar som röker inomhus så att lukten kommer in i min lägenhet. Styrelsen bryr sig inte så jag fick alltså dra in ett tyngre artilleri. Handläggaren svarade inte, så medan jag väntade på återkoppling författade jag ett mail till styrelsen som efter att jag rabblat lite lagtext om vilket ansvar de har, för 20 dagar sedan sa att de skulle påbörja en utredning av ventilationen. Jag påminde vänligt och blev lagom till att ha skickat iväg mailet uppringd av handläggaren på miljöförvaltningen. Då hade jag dock även hunnit ställa mig i telefonkö till Arbetsförmedlingen men fick alltså lägga på för att svara på det andra samtalet. Miljöförvaltningen vill gärna starta en utredning men jag vill vara lite snäll mot min styrelse så jag tänkte ge dem en dag till.
Samtidigt kontaktade min pappa och min lillebror mig angående en stundande renovering av mitt badrum. Även här handlar det om problem med ventilationen i huset där jag bor. Jag pratade med pappa en stund om hur vi ska gå tillväga. Smsade lite med min bror som kan det här med ventilation. Ringde sedan upp en man som ska ge mig en offert och bokade möte med honom.
Sen tänkte jag hoppa in i duschen, men fick klä på mig igen när jag insåg att jag behövde gå ner i källaren och hänga tvätt först. Därefter tog jag en snabb dusch och ställde mig åter i telefonkö till Arbetsförmedlingen. Tänkte att det skulle bli bra timing om jag sminkade mig under tiden, eftersom jag sedan behöver min telefon för att filma ett klipp som ska marknadsföra en podcast som jag var med i förra veckan. Jag behöver prata med Arbetsförmedlingen eftersom jag är kodad som funktionsnedsatt hos dem för att kunna ha en bidragsanställning som peer supporter. Den typen av anställning innebär att jag ska få extra stöd på arbetsplatsen, kunna gå ifrån och vila om jag behöver samt gå i terapi på arbetstid. Jag har aldrig någonsin fått något extra stöd eller utnyttjat några av de andra fördelarna under de fyra år jag jobbat som peer supporter och i juni ska man bestämma om jag ska fortsätta ha den anställningsformen. För första gången känner jag nu att jag skulle behöva detta stöd eftersom jag står i kö till ERGT och vill komma i kontakt för att meddela detta. Jag var på plats 3 när jag började klä på mig och sminka mig. När det gått 29 minuter och jag varit på plats 1 i åtta av dem, så blev det helt tyst i luren. Fem minuter senare bröts samtalet. Jag svor högt, men till vilken nytta? Det är ju inte så att jag kan ringa upp och skälla ut dem. Jag fick snällt ställa mig i kö igen. Nu har det gått 46 minuter igen, jag är på plats två och har för länge sedan gjort mig redo för att filma mitt klipp. Men det kan jag ju inte göra förrän min telefon är ledig.
Jag skulle också behöva ringa HR på Region Skåne och för tolfte gången försöka förklara hur många timmar Försäkringskassan säger att jag ska jobba när jag börjar på 50% igen om ett par veckor. Jag behöver minst tre telefoner.
Allt detta är ju oavlönat, men det känns som jag jobbar för fullt, utan paus.
Hanna Hildeman
Hjärnkollambassadör