Min kille är rolig. Jag kom hem från jobbet nyss och satte mig ganska direkt för att skriva. Han satte fram tofflor under bordet, vid mina fötter. Han gick och skar upp en blodapelsin som han ställde bredvid mig. Allt detta fina under tystnad… för att sedan slå sig ner en meter bort och sätta på musik, vilket såklart fick min koncentration att helt brytas. Detta visar väl hur svårt det kan vara för omgivningen att förstå sig på ADHD. För mig är det svårt att veta hur jag ska säga ifrån på ett sätt som inte är otrevligt, så jag smög och satte mig i min dotters rum istället för att tjafsa. Han vill ju väl och det måste vara ganska svårt att visa hänsyn till någon som kräver ordning och reda från sin omgivning, men samtidigt drar fram som ett oväder.
Våren 2008 var jag 20 år gammal. Jag jobbade timmar på Max Hamburgare och försökte läsa in betyg på komvux eftersom jag hoppat av gymnasiet två gånger för att ätstörningarna hade haft ett fast grepp om hela min tillvaro. Under den här perioden hade jag definitivt ett bulimiskt/anorektiskt beteende, men jag kräktes inte på jobbet och inte hos min pojkvän. Jag hade alltså min första pojkvän och var på gång att flytta hemifrån. Jag var så trött på ätstörningarna och ville komma fram till vad det var som gjorde att jag inte lyckades bli helt frisk.
Ett av ämnena jag läste på komvux var naturkunskap B och vårens största uppgift var att skriva om en sjukdom. Jag visste redan då att ADHD inte är någon sjukdom, men frågade min lärare om det var okej att skriva om det ändå. Det fick jag lov att göra, så jag började läsa checklistor och förstod att jag verkligen behövde en utredning. Fyra år tidigare hade min mamma föreslagit det samma på BUP, men de sa att jag var “alldeles för lugn och begåvad” för att kunna ha ADHD. Även när jag var på behandlingshem för ätstörningar undrade mamma om det kunde vara så att jag hade ADHD. Där fick hon svaret att det var mycket möjligt, men att det inte fanns något de kunde göra åt det där.
Den här gången gick jag till skolkuratorn som jag redan hade bra kontakt med. I övrigt hade jag brutit kontakten med psykiatrin helt och hållet. Kuratorn ringde till psykiatrin och frågade hur jag skulle gå tillväga för att få en neuropsykiatrisk utredning. De sa att eftersom jag inte hade någon etablerad kontakt så var den snabbaste vägen att söka akut. Kuratorn tog mig i armkrok och så promenerade vi bort och satte oss i väntrummet. Efter den första kontakten gick det faktiskt ganska fort, men det berodde på att min mamma satt upp mig i kö ett halvår tidigare. Något som hon själv glömt bort och jag inte var medveten om. Så bara någon vecka senare blev jag utredd och det konstaterades att jag hade ADHD med huvudsakliga problem med uppmärksamheten.
Det jag erbjöds då var en läkarkontakt som jag tänker berätta mer om senare. Han kan få ett helt eget inlägg, för sådant som han höll på med ska inte få förekomma och det är viktigt att vi pratar om det. Trots hans tvivelaktiga beteende så har han den läkare som dittills förstått mig allra bäst. Han var även det första att öppet spekulera i om jag kanske kunde tänkas ha EIPS, men det är också en annan historia. Denne läkare var i alla fall den första att förskriva centralstimulantia till mig och jösses vilken skillnad det blev! Jag säger inte att alla borde äta medicin eller att man ska göra det för all framtid, men just då var det något som hjälpte mig. Jag fick nämligen äntligen kontroll över bulimin och hetsätningssuget upphörde helt när jag var medicinerad. Det innebar verkligen inte att jag blev frisk från ätstörningarna över en natt – det tog flera år till. Men det hjälpte mig att återfå lite av kontrollen över min kaotiska tillvaro.
Jag önskar att jag blivit erbjuden något annat än bara medicin och jag önskar att man utrett mig tidigare, men något är bättre än inget och sent är bättre än aldrig.
Hanna Hildeman
Hjärnkollambassadör